119 att han skulle anse min vänskap som ett av sina värdefullaste förvärv samt bemöda sig om att bliva den värdig genom en nitisk tjänstvillighet. Han kunde icke lova att återgiva mig Manon, ty hans inflytande var, sade han, mycket ringa och svagt befäst, men han erbjöd sig att förskaffa mig glädjen att få träffa henne samt att göra allt, vad som stod i hans makt för att föra henne tillbaka i mina armar. Själva hans misstro till sitt inflytande beredde mig större tillfredsställelse än en oinskränkt försäkran att uppfylla alla mina önskningar kunde ha gjort. Jag såg nämligen i hovsam-heten av hans erbjudanden ett bevis på uppriktighet, som gladde mig mycket. Kort sagt, jag väntade mig allt av hans bistånd. Enbart löftet att förhjälpa mig till ett sammanträffande med Manon skulle ha gjort mig redo till vad som helst för hans skull. Jag betygade honom något av dessa känslor på ett sätt, som tillika övertygade honom om att jag icke var någon lågsinnad människa. Vi omfamnade varandra med värme och blevo vänner utan annat skäl än våra hjärtans godhet och den naturliga böjelse, som driver en känslofull och ädelsinnad man att hålla av en som liknar honom. Han gick ännu längre i yttringarna av sin aktning, ty sedan han i tankarna sammanställt mina äventyr och insett, att jag efter min flykt från Saint-Lazare icke kunde befinna mig i goda omständig