120 heter, erbjöd han mig enträget sin börs. Jag mottog den ej utan svarade: — Det är alltför mycket, min bäste herre. Om ni med så mycken godhet och vänskap hjälper mig till att få återse min dyra Manon, är jag er förbunden för hela livet. Och ifall ni helt och hållet återgiver mig denna dyrkade varelse, skall jag inte anse mig ha gäldat min skuld, om jag än skulle gjuta allt mitt blod i er tjänst. Vi skildes åt, sedan vi överenskommit om tid och ställe för ett nytt sammanträffande, varvid han var nog tillmötesgående att icke uppskjuta detta längre än till samma dags eftermiddag. Jag inväntade honom på ett kafé, dit han kom vid fyratiden, och vi ställde tillsammans kosan till spinnhuset. Mina knän skälvde, då jag gick över gårdsplanen. — O kärlekens makter, sade jag för mig själv. Så skall jag då återse mitt hjärtas avgud, föremålet för så många tårar och bekymmer! Himmel, förunna mig så långt liv, att jag hinner till henne, och förfoga sedan som du vill över mitt öde och mina dagar... det är den enda nåd jag utber mig av dig. Herr de T. talade med några av vaktarna, som inställsamt lovade att tjäna honom i allt, vad på dem berodde. Han begärde att bli visad till den avdelning, där Manon hade sin kammare, och de ledsagade oss dit, medtagande en hiskligt stor nyckel, som hörde till hennes dörr.