121 Jag frågade vaktaren, som följde oss och som var den, åt vilken man uppdragit att betjäna henne, hur hon hade tillbringat tiden på detta ställe. Han svarade, att hon hade ådagalagt en änglalik saktmodighet, aldrig hade han fått höra ett hårt ord av henne. De sex första veckorna efter sin ankomst hade hon oupphörligt gråtit, men sedan någon tid tycktes hon taga sin olycka med mera tålamod och sysselsatte sig med sömnad från morgon till kväll, med undantag av några timmar, som hon använde till läsning. Jag frågade vidare, om hon blivit ordentligt underhållen, och han försäkrade, att åtminstone det nödvändigaste aldrig fattats henne. Vi närmade oss dörren. Mitt hjärta bultade häftigt. Jag sade till herr de T.: — Gå in ensam först och förbered henne på mitt besök, ty jag är rädd att hon blir alltför upprörd, om hon får se mig med detsamma. Dörren öppnades. Jag stannade i galleriet, där jag ganska väl kunde höra deras yttranden. Han sade, att han hade kommit för att bringa henne någon tröst, han var en vän till mig och intresserade sig livligt för vårt öde. Manon frågade då med den största iver, om hon av honom kunde få veta, vad det blivit av mig. Han lovade att föra mig till hennes fötter, så öm och så trogen som hon någonsin kunde önska sig. — När då, sporde hon ivrigt.