122 —■ Redan i dag. Den sälla stunden skall inte länge låta vänta på sig, ja, den är inne nu, om ni så önskar. Hon förstod nu, att jag var utanför, och jag trädde in, just som hon störtade mot dörren. Vi kastade oss i varandras armar med denna översvallande ömhet, som en tre månaders skilsmässa gör så ljuv för sanna älskande. Våra suckar, våra osammanhängande utrop och otaliga kärleksbenäm-ningar, trånfullt upprepade av än den ena, än den andra, allt detta utgjorde under en kvarts timme en scen, som djupt rörde herr de T. — Jag avundas er, sade han till mig, i det han bjöd oss att sitta ned, det finnes ingen lott så ärorik, så härlig, att jag inte framför den skulle föredraga en så vacker, så öm och hängiven käresta. — Också skulle jag försmå alla världens kungariken, svarade jag, för lyckan att vara älskad av henne. Hela fortsättningen av detta så efterlängtade samtal vart naturligt nog, oändligt ömt. Den stackars Manon berättade mig sina äventyr och jag förtäljde henne mina. Vi fällde heta tårar, då vi talade om den belägenhet, vari hon befann sig och den, ur vilken jag med knapp nöd undkommit. Herr de T. tröstade oss med förnyade löften om ivriga bemödanden att göra slut på vår olycka. Han tillrådde oss att icke utdraga detta första möte för länge, så att han lättare måtte kunna bereda oss tillfälle till flera.