123 Han hade mycken möda att förmå oss till att följa detta råd. Manon i synnerhet kunde icke besluta sig för att låta mig gå. Väl hundrade gånger drog hon mig ned på stolen igen. Hon höll mig fast i kläderna och händerna. — Ack, på vilket ställe lämnar du mig kvar, utbrast hon. — Vem ansvarar för att jag får återse dig? Herr de T. lovade henne att ofta föra mig till henne. — Vad stället beträffar, tilläde han älskvärt, bör det inte längre heta spinnhuset... det är Versailles, nu då det innesluter en person, som förtjänar väldet över alla hjärtan. Vid utgåendet gav jag vaktaren, som betjänade henne, några mynt för att uppliva hans tjänstenit. Denna karl var mindre rå och okänslig än sina likar. Han hade varit vittne till vårt möte, och denna ömma scen hade rört honom. En louisdor, som jag skänkte honom, bringade honom fullständigt på min sida. Han tog mig avsides på vägen ned till gårdsplanen och sade: — Min herre, om ni vill taga mig i er tjänst eller genom en hederlig vedergällning gottgöra mig förlusten av den befattning jag har här, så tror jag, att det skulle bli mig ganska lätt att befria made-moiselle Manon. Jag spetsade öronen vid detta erbjudande, och ehuru jag var alldeles utblottad, gjorde jag honom förespeglingar långt utöver vad han begärde. Jag