128 några omständigheter med en hyrkusk, svarade han, att jag skämtade. — En louisdor, utropade han. — Tjugu par spö skulle den drummeln ha! Jag föreställde honom med låg röst, att han skulle störta oss i fördärvet, men han ryckte till sig min käpp, tydligen i avsikt att bearbeta kusken därmed. Denne, som måhända en eller annan gång råkat i klorna på en livdrabant eller en musketör, tog i förskräckelsen till flykten med sin vagn, i det han skrek, att jag hade bedragit honom, men jag skulle minsann få höra av honom. Jag ropade förgäves efter honom att stanna. Hans flykt orsakade mig en häftig oro, ty jag betvivlade ej, att han skulle underrätta poliskommissarien. — Ni gör mig olycklig, sade jag till Lescaut. — Vi skulle inte vara i säkerhet hos er, vi måste genast begiva oss härifrån. Jag bjöd armen åt Manon, och vi lämnade hastigt den farliga gatan. Lescaut följde oss. Det är underbart, hur Försynen vet att länka händelsernas kedja. Vi hade knappast vandrat i fem eller sex minuter, förrän en karl, vars anletsdrag jag icke kunde urskilja, igenkände Lescaut. Mannen hade utan tvivel efterspanat denne i närheten av hans bostad, i den onda avsikt, han nu verkställde. — Där är Lescaut, sade han, i det han avfyrade ett pistolskott mot honom. I kväll får han supera hos änglarna.