Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vardagens problem. Anteckningar om disciplin och frihet, av fil. lic. Sven Stolpe - Om att läsa och att sova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vardagens problem
45
När arbetar man bäst? Frågan är aktuell särskilt för alla
fria andliga arbetare, konstnärer, författare, vetenskapsmän,
men jag skulle tro också för kriarättande lärare, ingeniörer,
konstruktörer och andra. För mig blev det tydligt, att det var
under morgontimmarna. Jag arbetar följaktligen varje dag
hårt mellan 8 och 11. Det kommer knappast någon ny dag,
då jag icke häpnar över morgonens arbetslust och fräschör.
Det finns bland mina vänner många som frågar sig, när jag
egentligen arbetar — under hela dagen kan de se mig
sysselsatt med ströläsning av klassiker, jakt eller annat. De anar
inte, att jag, innan de hunnit ned till frukost, avverkat mitt
dagspensum. Mer än tre timmars verkligt intensivt arbete —
med fingrarna knappast lyftade från tangenterna — orkar
man knappast; i varje fall gör icke jag det. Jag har märkt,
att detta i morgontimmarna avklarade pensum skänker hela
dagen en balans, en svikt, en ro, som är av högt värde. Nå,
men allt rutinarbete? Jag har detta förlagt till i regel alltid
samma timmar. Jag har en korrespondens, som sällan
understiger tjugo brev att läsa, respektive besvara, per dag. Jag
besvarar alla brev omedelbart efter postens öppnande. Det
skulle aldrig falla mig in att belasta skrivbordet med högar
"äv oklarade räkningar eller obesvarade brev. Skrivbordet
skall varje morgon vara rent — för vad jag är satt att syssla
med.
Nu kom jag emellertid med tiden underfund med att ett
dagsschema som detta trots allt var tröttande, och det fanns en
tid, då jag betvivlade min rätt att hålla en sådan arbetstakt.
Jag fann senare, att felet icke låg i schemat utan på ett annat
håll. Jag löste svårigheten genom ett enkelt arrangemang, som
mången kommer att le åt som en relikt av ett idylliskt
1800-tal, men som jag icke desto mindre stötte på också hos
hyper-disciplinerade, övereffektiva unga amerikanska intellektuella.
Jag sover i regel en och en halv timma också på dagen,
närmare bestämt före middagen, eller mellan klockan halv fyra
och klockan fem. Oavsett vilken utformning dagen fått i
övrigt, händer det ytterst sällan, att jag behöver längre tid
än ett par ögonblick för att falla i denna sömn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
