Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Levnadskonst i maskinsamhället, av fil. lic. Birger Beckman - Anpassning och samvetskrav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Birger Beckman
svävande, därför att man icke kan utgå ifrån att alla
människor finner att samma praktiska samhällsregler utgör ett
otillbörligt tvång.
Anpassning och s am v e t s k r av.
Men vad blir då levnadskonstens regel i denna situation?
Levnadskonst är ju icke ett entydigt begrepp. Mången torde
vara böjd för att i ordet närmast inlägga betydelsen:
behagligt liv, en tillvaro utan störningar och konflikter, ett »lagom»
fyllt av måttliga njutningar och måttliga bekymmer. Man
kan emellertid också utgå från ett helt annat krav på
levnadskonst: förmågan att av sitt liv få ut det bästa och mesta
möjliga, ett liv, som karakteriseras av »det väl förvaltade pundet»,
ett i egentlig mening moraliskt liv. Den levnadskonst, som
uppställer det senare målet framför sig, kan icke garanteras
bli ett behagligt liv. Dess norm blir knappast måttan,
måttligheten.
De två olika riktpunkterna för levnadskonsten får en
avgörande betydelse för den anpassningsdygd, som vi tidigare
talat om. Uppställer man »det behagliga livet» som
levnadskonstens mål, då innebär detta ett oförbehållsamt krav på
individuell anpassning efter det existerande samhällets regler.
Man bör då undvika att ställa sig i opposition mot någon eller
något och i stället anpassa sig så långt det behövs och
därutöver blunda. Det kanske ej ligger någon alltför stor
överdrift i att påstå, att detta system är det mest tillämpade.
Anlägger vi däremot den andra synen på levnadskonsten
och förbinder den med kravet på ett moraliskt liv — och vi
är för vår del fullständigt övertygade om att endast detta
förtjänar beteckningen levnadskonst — ställer sig saken helt
annorlunda. Vi möter då genast en gräns för anpassningen,
över vilken vi icke får träda. Denna gräns är icke
allmängiltigt utan individuellt fixerad. Den uppdrages nämligen icke
utifrån utan i vårt inre, genom vårt samvete. Det blir då en
dygd att anpassa sig efter samhällsformerna så långt vårt
samvete tillåter det. Men begäres en vidare anpassning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
