Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Levnadskonst och religion, av lektor Emilia Fogelklou - Kontrastverkningar till liv och gemenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Levnadskonst och religion
107
Kontrastverkningar till liv och gemenskap.
Men lyckligtvis ligger det i människan en benägenhet att
röra sig i motsatser. Lidandena genom denna blodiga
splittring kan driva till hunger efter en folkens
sammanlevnads-typ, som icke blir enhet i likriktning, utan ur mångfald —
en mycket djupare och svårare gemenskap, som vi ännu har
ytterst ringa övning i. Varenda kristidsförordning undervisar
oss visserligen om att vi alla delar villkor. Vi »vet» det — ur
tvingande nödvändighet. Men vi vet det inte, så att vi vill det
— ur hela vår varelse.
Varken religion eller levnadskonst fejar bort livets tragik,
men låter den mogna till mening. Jeremias blev stenad,
Sokrates förgiftad, Jesus korsfäst. Och ändå är det till dessa
vi lyssnar för att lära oss vad det är att leva. På andra sidan
tragiken ser vi att deras liv är helt. Det faller inte isär i
bråkdelar.
Religionens största har på olika tungomål och oftast i
stormtider sökt beskriva för oss sin erfarenhet om Gud, om det stora
enande, Livet med stort L, som befriar en människa från
utanförställdhet och isolering och ger visshet att vi är
»varandras lemmar». Och många, många små har erfarit samma
verklighet och känt igen dess uttryck hos andra. Något
starkare inriktningsmedel för gemenskap finns inte.
Franciscus sträckte ut sin syskonkänsla också till djurens
värld, något som ju också skymtar i evangeliet. Bror Tiger
hade han nog aldrig skådat, men väl bror Eld och bror Varg.
De slukar ju också och förstör, men ändå var det i dem något
han kunde möta. Det är som om där bodde någon sorts
röntgenljus i sådan erfarenhet. Den ser tvärs igenom »de fyrtionio
själshudarna» (som Ekkehart talar om), genom allt sken och
alla formler in till hjärtelivet i dess slummer eller gryende
uppvaknande. »Älska nästan som dig själv» blir då inte något
man endast bör utan något som är — en konsekvens av
fak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
