Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erövringen av lyckan. Ett kapitel om levnadskonst från psykologisk och etisk synpunkt, av professor Alf Nyman - Spinozistisk levnadskonst. De »aktiva» affekternas system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erövringen av lyckan
133
Det är påfallande, att Spinoza har ägnat hatkänslornas
psykologi särskild uppmärksamhet, liksom han också har
övervägt medlen mot dessa tveeggade känslor. I Scholiet till
proposition IV: 46 uppmärksammar han dem ånyo med
följande anvisningar: »Den som vill besegra kränkningar
(injurias) genom att möta hat med hat, förbittrar med all
säkerhet sitt eget liv. Den åter, som söker bekämpa hat med
kärlek, han kämpar obestridligen med glädje och tillförsikt,
värjer sig lika lätt mot en människa som mot många och
behöver nästan icke alls (quam minime) slumpens bistånd.
Och de, som han besegrat, erkänna sig gärna besegrade, icke
emedan de förlorat utan emedan de vunnit i kraft.» Genom
att bli kvitt sitt hat ha de nämligen i sin ordning befriats
från den gastkramning, vari denna affekt höll dem fångna;
och nu andas de upp!
Ej heller hånet (irrisio) kan den judiske känslopsykologen
anbefalla. Även om det på ytan glimmar i den spelade
överlägsenhetens och den tillfälliga triumfens färger, bär det olust
och otillfredsställelse på djupet. Hånaren mår innerst inne
ej väl av sin attityd. Hans löje skorrar också i hans egna
öron. Så däremot aldrig skrattet — det s. k. »goda» skrattet!
Mellan detta och hånlöjet gör Spinoza en markant skillnad
(magnam differentiam, jfr Scholiet till prop. IV: 45). Ty
skratt, liksom skämt (jocus), säger han oss där, »är ren lust
(mera Lætitia); och därför, om blott ett övermått undvikes,
är det i och för sig något gott». Det heter ju, att ett »gott skratt
förlänger livet», liksom å andra sidan att man »kan skratta sig
fördärvad», — allt enligt folkorden. Spinoza har behjärtat
båda delarna.
Denna Spinozas höga uppskattning av skrattet och skämtet,
allt i den mänskliga trevnadens intresse, är väl värd
beaktande. Den står i bästa samklang med hans förhärligande av
hilaritas-stämningen, eller den psykofysiska författning, som
upplivar hela personligheten och som vi enligt Hans Larsson
»böra ta fasta på såsom det samlade uttrycket för den fasta,
spänstiga, lätta, solglittrande stämning, vilken är
spinozis-mens livsluft» (uppsatsen »Spinozisk visdom» i »Reflexioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
