Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erövringen av lyckan. Ett kapitel om levnadskonst från psykologisk och etisk synpunkt, av professor Alf Nyman - Spinozistisk levnadskonst. De »aktiva» affekternas system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erövringen av lyckan
135
I denna sista hänvisning till förståndsodlingen och till att
anden måtte bli skickad att »på en gång förstå mycket» (ad
plura simul intelligendum) ligger dock för Spinoza
syft-punkten även för den lekamliga omvårdnaden. I
intelligens-värdena och i den intuitiva överblicken rymmes människans
högsta lust och högsta makt. I dem är hon i fullaste mening
aktiv och helt bestämd inifrån. Under deras ledning bli också
hennes affekter aktiva och därmed lustmättade -— detta i
motsats mot de passiva känslotillstånden och sinnesstormarna,
i vilka hon bestämmes utifrån, av yttre hämningar och
förhållanden, och alltid tillika är ett rov för olust.
Vi beträda därmed känslolivets andra och ljusare hemisfär:
den som bestrålas av förnuftet. Spinoza kan därför säga, att
»av alla affekter, som hänföra sig till människoanden, i den
mån den är aktiv, finns det inga andra slag än sådana, som
höra till lusten och begäret» (prop. 111:59). Under insiktens
ledning antager vår aktivitet den stålsatta, frimodiga
karaktär, som hans Etik anger som ståndaktighet eller tapperhet
(fortitudo). Allt eftersom denna aktiva affekt riktar sig på
förnuftig självhävdelse, kallas den själsstyrka (animositas),
men ädelmod eller vänsällhet (generositas), i den mån den
avser välgärningar mot andra. På bägge slagen ger han
exempel i Scholiet. »Måttlighet, nykterhet, själsnärvaro i
faror o. s. v. äro alltså olika slag av själsstyrka (animositas),
anspråkslöshet, mildhet o. s. v. av ädelmod (generositas).»
Men han anser det (enligt prop. IV: 73, Scholiet) »icke för
nödvändighet att i enskildheter anföra alla tapperhetens
egenskaper och än mindre att bevisa, att en tapper människa
(vir fortis) aldrig hatar någon, icke vredgas på någon, icke
avundas någon, icke känner indignation över något, icke
föraktar någon och icke hyser det minsta högmod». Att
underlåta allt detta hör till den sanna levnadskonsten, menar
Spinoza.
Därmed vinner människan även anslutning till sina likar.
Hon utträder ur den ofrivilliga isolering, vari de passiva
affekterna: hatet, fruktan, vreden och avunden, höllo henne
fången. Ty de aktiva känslorna syfta alla mot gemenskap och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
