Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om konversationens konst, av professor Rolf Lagerborg - Dames seules
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
Rolf Lagerborg
I damsällskap, där ingen karl är med blir det, alltjämt
en-ligt Alma Söderhjelm, intet resultat av att man är
tillsammans. »Ingen är givande. Alla äro mottagande... De bry sig
inte om att försöka inspirera varandra ... Vad kan det så bli
annat än detta eviga kallprat om världen och nästan, om barn
och blomma» ... »En gång i ett sällskap hörde jag ett par
repliker, som lade sig till vila i mitt minne. En fru sade: ’kan ni
tänka er, att han är förlovad med henne. Hon är ju en
veritabel liten höna’. — En ung man genmälde artigt: ’Men det
är kanske en vacker höna.’ — Frun replikerade: ’Nej, vacker
är det sista man kan säga om henne.’ — Ett kvickhuvud inföll
för att göra sig lustig: ’Men det är kanske en eggande höna.’
Det var sagt som ett infall, men det låg något i det. En av
kvinnans viktigaste uppgifter är ju att vara eggande,
inspirerande. Kan kvinnan denna svåra konst, så fyller hon ju sin
näst viktigaste uppgift» (Orätt, men ingen synd, s. 85).
En vördig pater, Père Bouhours (1628—1702) har här sagt
det förlösande ordet. Han menar sig ha genomskådat källan
till både charme och ingivelse; öppet vädjar han icke därtill,
han kallar denna dragning diskret ett »jag vet icke vad». Och
som ett je ne sais quoi har den hemlighetsfulla makten i
sekler citerats — till dess att cynisk anglosaxisk empirism införde
termen sex appeal.
Men den saftblandning, som bygger upp vår varelse och
därmed ligger under vad man kallat valfrändskap, fysiologisk
sympati m. m., den rymmer helt visst även andra inkret.
Likaså den tjusning, som gör en människa tilltalande och
inger oss lust att tilltala henne. Père Bouhours tar icke
hänsyn härtill, när han fortsätter som följer:
»De dygdigaste kvinnor i världen, samlade i än så stort
antal, hitta nästan aldrig på att säga något, som står sig, för
den händelse ingen karl är med. Och tråkigt ha de. Det finns
något, ett je ne sais quoi, som gör att en man av ära livar och
roar ett damsällskap mer än jordens mest älskvärda kvinna
skulle göra det.» Likväl, suckar patern, »är det inte nog, att
man är välskapad, gladlynt och spirituell; om det brister en
i detta je ne sais quoi, förbli alla lysande talanger utan frukt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
