Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När sjukdomen kommer, av dr Richard Eeg-Olofsson - Tvenne grundläggande faktorer i sjukdomsupplevelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
Richard E e g - 0 l o fs s o n
terna, åska och orkan, driva sitt spel. En viss kuslig känsla
är icke lätt att komma ifrån. Och vad gör man? Man bevarar
sitt lugn, i förvissning att det skall gå över, och i förhoppning
att man skall bli oskadd. I fråga om sjukdom är dessutom en
del vunnet, om man genast vågar gå till botten med det onda.
Det är många som icke ha mod att skaffa sig visshet. Man
söker i det längsta att skjuta det onda i bakgrunden och
hoppas. Och nog är det bra att hoppas, men hoppet bör så långt
som möjligt vara byggt på fast grund. »Är det något farligt,
doktorn?» Det är en av de vanligaste frågorna i ett
konsulta-tionsrum. Och naturligtvis är den berättigad. Kanske framför
allt om den formuleras med tanke på om en omedelbar fara
hotar, som motiverar att man på ett särskilt sätt ordnar om
sitt hus. Men man är icke alltid glad åt frågan, ty bakom
den skymtar ofta rädsla och fruktan. Men dessa
sinnesrörelser äro inga vänner till hälsan. Låt mig påminna om den
österländska legenden om pesten, som anklagades för att ha
dödat 10.000 människor. »Jag», sade pesten, »har endast tagit
1.000, de övriga tog fruktan.»
Naturligtvis är det icke svårt att förstå den, som söker att
skjuta på en sak, som ter sig obehaglig, men handlingssättet
blir därför icke bättre eller förståndigare. Regeln är ändock
den, att läkekonsten har större möjligheter att lyckas ju förr
den får tillfälle att sätta in sina resurser. Men man går icke
med lätta steg till sin läkare, om man anar det värsta. Det föll
en gång på min lott att hos en av mina läkarevänner
diagnosticera en hjärntumör. Det var icke lätt att fälla domen, och
det var icke lätt att ta emot den. Vi upplevde tillsammans den
beklämmande känsla, som uppstår, då man verkligen sitter
fast i en allvarlig sjukdoms grepp. Vi visste, att händelserna
lätt kunde foga sig så, att jag långt före honom måste lämna
detta livet, men ändå ... Vilken skillnad i känslor! Även om
en hjärntumör, tack vare hjärnkirurgiens enorma framsteg,
numera icke är den ödesdigra sjukdom som förr, så är den
dock en allvarlig sak. För honom var faran en verklighet, för
mig en möjlighet. Jag hade chanser, som han icke hade, och
jag kunde hoppas på något, som tagits ifrån honom. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
