Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När sjukdomen kommer, av dr Richard Eeg-Olofsson - Tvenne grundläggande faktorer i sjukdomsupplevelsen - Omanpassning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När sjukdomen kommer
265
en konst att bevara sin sinnes jämvikt, när man märker, hur
faran tränger sig på en. Han kunde det och gav därmed ett
sporrande föredöme.
Den andra viktiga faktorn i sjukdomsupplevelsen är
kroppens benägenhet att under sjukdomen tvinga sig på vårt
medvetande. Ju starkare detta sker, desto intensivare blir
obehaget. I vår jagupplevelse spelar i vanliga fall
kroppssensatio-nerna mycket liten roll. Vi äro icke klart medvetna om våra
lemmar, våra inre organ, men när sjukdomen kommer,
inträder ett annat förhållande. När en neger med en sjuk arm
kommer till läkaren, säger han endast: »Jag har en arm.»
Konstaterandet av att armen finns, är för honom tillräckligt att
markera, att något är galet. Alla plågas vi av när kroppen tränger
sig in i medvetandets centrum, och denna plåga blir större ju
mer av värk, trötthet och ångest, som blandar sig in i bilden.
Vem har icke upplevat sig själv som en enda stor värkande
tand! Eller som endast torra läppar eller som en enda
ångestklump i bröstet! Det är när sjukdomen på så vis tvingar sig
in i vårt själsliv och dirigerar våra känslor och tankar, som
enviget med sjukdomen sätter in på verkligt allvar.
Omanpassning.
En långvarig eller allvarlig sjukdom med oviss utgång
ställer i och för sig stora krav på vår omanpassningsförmåga.
Jag har flera gånger sett, att man som tecken på själslig hälsa
framhållit förmågan att kunna arbeta, njuta och älska, detta
ord taget i vidare och djupare bemärkelse. Men varje gång
jag sett denna definition, har jag känt, att något saknades, och
att man därvid glömt att nämna förmågan att komma till
rätta med det egna personliga lidandet. Där prövas vår styrka
på verkligt allvar. I stort sett är det nog som La Rochefoucauld
sagt, att vi äga tillräcklig andlig styrka för att uthärda andras
lidanden, men frågan är, hur vi reagera, när det gäller oss
själva. Jag har mött människor, inför vilka jag varit rädd för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
