Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När sjukdomen kommer, av dr Richard Eeg-Olofsson - Omanpassning - Hälsans värde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 Richard Eeg-Olofsson
den dag, när sjukdomen skall komma. Hela deras liv har varit
inställt på produktion och framgång, och inga hinder ha fått
stå i vägen. De ha själva varit friska, och de betrakta sjukdom
som något mindervärdigt. Hur skulle de då kunna foga sig i
egen sjukdom med en lång kraftlöshet? Jag har varit rädd
säger jag, och detta trots det, att jag medvetet undviker den
dagligdags missbrukade formeln: jag är rädd för. Jag är rädd
för att det blir regn i morgon, jag är rädd för att vi kommer
för sent till tåget, säger man. Som om det vore något att vara
rädd för. Men en människa, som drabbas av en svår och
långvarig sjukdom, och som icke kan omanpassa sig, utan känner
sig nästan förnärmad över att han kunnat bli sjuk, även hon,
en människa, som på så sätt råkar i uppror och panik, är
något mycket vanskligt, och man kan undra över, hur det
skall klaras upp.
Hälsans värde.
Det kan vara svårt att omanpassa sig redan till ekonomiska
förluster. Hur mycket svårare då, när det gäller hälsan, något
av det värdefullaste vi äga. Hälsan är allt, allt är allsintet, där
intet är hälsan, heter det hos Stiernhielm. Vad är det då, som
gör hälsan till något så märkligt? Ja, är det icke den känsla
av vitalitet den medför, känslan av att orka med livet, att
kunna arbeta och glädjas, att kunna möta vad livet sänder
i ens väg, att känna sig fri och oberoende. Beroende av
varandra äro vi människor alltid mer eller mindre, men sjukdom
gör oss på ett särskilt sätt beroende, och det är icke lätt att
bära. »Naturen har icke sagt till mig — var fattig; ännu
mindre har hon sagt: var rik; men hon ropar till mig: var
oberoende», säger en av den franska upplysningens tänkare.
Ett sådant yttrande kan ge anledning till att tänka på, hur vi
kunna göra oss oberoende av vårt öde genom en riktig
inställning. Men jag tänker nu icke så mycket härpå som på det
förhållandet, att sjukdomen gör oss till hjälpbehövande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
