Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När sjukdomen kommer, av dr Richard Eeg-Olofsson - Att vara till besvär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
Richard Eeg-Olofsson
kan te sig. Hos vilken som helst sjuk kan reaktioner insmyga
sig, som han bör vara vaksam emot. Man ville ju icke vara till
besvär, men ändå kan det sluta med att man är både
krävande och fordrande. Givetvis kan man av en människas
karaktär före sjukdomen gissa sig till, hur hon blir som sjuk,
men sjukdomen sätter sina djupa spår och kan åstadkomma
oväntade psykiska förändringar både i den ena och andra
riktningen. Jag vet bortskämda människor, som under
sjukdomen blivit de mest lättskötta, men jag vet också de som till
en början modigt sökt hålla sig uppe, men som tröttnat.
Det är lätt att göra en kort kraftansträngning, men det är
svårt att hålla ut i längden, allrahelst om den spänning, som
fanns i början, försvinner. Då kommer frestelsen till
otålighet. Det kan för resten vara många psykologiska delfaktorer
som inverka. Besvikelsen av att icke som i förstone vara
föremål för allas intresse och uppmärksamhet kan spela in. Och
hur låter det då? Kan Ni icke göra så mycket för den som är
sjuk? Är det tacken för allt vad jag slitit och strävat? Jules
Romain berättar om de franska soldaterna under förra
världskriget. När de lågo i skyttegravarna tänkte de, att de skulle
vara tacksamma för att få komma hem och den enklaste bädd
skulle vara ett himmelrike mot vad fronten erbjöd. Och så
kommo de hem. Fordrande. Då hette det: »Kan Ni inte ge oss
en ordentlig säng en gång, vi som varit i kriget!»
Men låt oss icke tänka bara på den sjuke. Har omgivningen
gjort sitt för att den sjuke icke skall känna sig övergiven? Låt
oss aldrig glömma den prövning det måste vara att år ut och
år in vara helt beroende av omgivningen. Han kan ju behöva
hjälp med praktiskt taget allt från att tvätta sig och vända
sig i sängen till att tömma sin tarm och läsa ett brev. Väl den
sålunda prövade som icke förlorar sitt leende, och väl den som
med varlig hand kan handskas med den sjuke. Min gamle
lärare i Uppsala, professor Hultkrantz, höll en gång ett tal till
en av mina kamrater vid hans examensfest. Han sade bl. a.
»Vi kan tyvärr icke bota allt. Men det är mycket vunnet, om
vi rätt kan vårda allt.» En av mina läkarvänner, som
genomgått en operation, nämnde om, hur olika även tränade
männi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
