Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När sjukdomen kommer, av dr Richard Eeg-Olofsson - Att ge upp sitt arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
Richard Eeg-Olofsson
litar, och som personligt icke är engagerad, och trösta sig med,
att det i allmänhet reder sig bättre, än man tror.
Men sjukdomen i dess kroniska former ställer oss inför
svårare problem. En yrkeschaufför får ett epileptiskt anfall,
som kanske icke ens behöver upprepas, och han berövas sitt
yrke. Hur viktigt är det icke här, att alla goda krafter
samverka till att olyckan icke behöver bli större, än vad som är
absolut nödvändigt. Även om under senare tid mycket gjorts
för de sjuka, återstår ännu mycket att göra: arbete åt
de partiellt arbetsföra, arbetsterapi för kroniskt sjuka, de
må vårdas på sjukhus eller privat, sjukförsäkring i större
utsträckning än hittills. Men trots de önskningar som ännu
stå kvar, veta vi att det var sämre förr. Omkring 1880
blev en arbetsam och duktig man, som stod i sin bästa ålder
och hade 8 barn att försörja, sjuk i ischias och låg till sängs
några månader. Det var svårt för familjen att klara sig. Som
väl är, kan en sådan sjukdomsperiod utveckla de
förnämligaste själsliga krafter både hos den sjuke och hans
omgivning. Förtröstan trots allt. »Oroa dig icke. Vi klara oss nog.»
Så skedde också här. Men naturligtvis fanns oron på botten.
»Hur skall det gå?» När den sjuke hunnit så pass långt på
bättringsvägen, att han kunde ge sig ut, vände han sig till
fattigvårdens ordförande för att få åtminstone tillfällig hjälp.
Vad fick han? Jo, först en ordentlig utskällning, att han med
sina många ungar kunde understå sig att bli sjuk, och sedan
fick han låna 2 kronor. Min far, som berättat detta för mig,
tilläde att det var enda gången han såg sin far gråta. Han grät
väl av harm.
Sysslolösheten är en svår fiende för den sjuke. Det är
därför av största vikt, att han behåller så mycket av sina
intressen som är förenligt med hans hälsa och krafter. Men även
om det blir nödvändigt att koppla av de förutvarande
egentliga arbetsuppgifterna, så må man icke förtröttas att söka
finna nya. Man skall utnyttja de möjligheter som finns. Det är
icke bara fråga om att hitta på något att döda tiden med, utan
det bör helst vara något nyttigt. Må de sjuka och de friska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
