Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När sjukdomen kommer, av dr Richard Eeg-Olofsson - Att ge upp sitt arbete - Vår inre utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När sjukdomen kommer
273
hjälpas åt att finna ut vad som passar. Men naturligtvis måste
allt vad jäkt heter i den sjukes arbete, vara bannlyst.
Litet var torde inom sin egen erfarenhetskrets känna till
strålande exempel på vad även svårt sjuka kunna prestera.
Eljest kan man låta genierna tjäna som stimulerande
exempel. Beethovens dövhet är väl känd, och den franske målaren
Renoir lät binda fast penseln vid underarmen för att kunna
fortsätta sitt måleri, även sedan hans hand var så förvärkt,
att han icke längre kunde hålla penseln. Och hur han målade!
Det vore dock orätt att framställa saken så, att nyttigt
arbete endast bestode i att framställa materiella ting. Rent andligt
arbete är självklart av lika stort värde. Här torde de sjuka ha
sina allra största möjligheter, så länge de ha sina
själsförmö-genheter i behåll. Sjukdomen ger tid för andra. Jag minns
en kvinna med kronisk ledgångsreumatism. Hon kunde inte
flytta sig, att äta var en svårighet och även att tala, ty
sjukdomen hade angripit också käklederna. Men hon kunde
lyssna och le, och människorna drogos till henne för att få
lätta sina bekymmer.
Vår inre utveckling.
Till livets gång hör den inre mognaden, utvecklingen.
Stillastående eller tillbakagång är främmande för ett sunt andligt
liv. Det är icke endast att göra en dygd av nödvändigheten,
om man pekar på de möjligheter som sjukdom kan erbjuda
den själ, som vill leva. Man torde tillnärmelsevis kunna
avgöra vad som är normalt — ordet taget både i betydelsen
av genomsnitt och normerande ideal — då det gäller de
mänskliga livsfunktionerna, men bedömningen är långt
svårare, då det är fråga om själva sättet att leva. Hur varierar
icke detta från individ till individ, från folk till folk. Vad
folken beträffar skulle man möjligen kunna enas om vad som är
normalt under vissa givna kulturella och klimatiska
betingelser. En människa vid ekvatorn lever normalt på ett annat
sätt än en människa vid polcirkeln. Men vad är normalt bland
18. — Levnadskonstens bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
