Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När sjukdomen kommer, av dr Richard Eeg-Olofsson - Vår inre utveckling - Stillhet — plåga — ångest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 Richard E e g - O l o f s s o n
de varianter, som påträffas bland oss själva? Krigarlivet?
Husmoderns liv? Lärarinnans liv? Bondens liv?
Verkstadsarbetarens? Bokmannens innesittarliv? Säkert är, att ett
riktigt liv fordrar utrymme för det specifikt mänskliga:
sanning, kärlek, godhet, barmhärtighet. »Enligt naturens
ordning», säger Rousseau, »är människornas gemensamma
kallelse blott den att vara människa». Han vill lära sin
lärjunge att leva ett människoliv. »Det är det yrke jag vill
lära honom. Då han lämnar min handledning skall han
— jag medger det — icke vara ämbetsman, icke soldat,
icke präst; men han skall vara, vad han främst bör vara: en
människa.» Frågan är om vårt vanliga liv hjälper oss i så
hög grad som önskvärt vore härvidlag. Har icke den
avsides-tagne här en chans. Om blott icke sjukdomen funnes! Det
mesta beror ju på hur den ter sig för den sjuke. Men låt oss
utgå från att den icke är alltför tröttande, alltför mycket
invävd med kroppsliga plågor och icke omedelbart
livshotande. Kan då icke den sjuke utvinna något värdefullt ur sin
sjukdomstid? Kan han icke finna livsvärden, som icke låta
fånga sig i den ystra dansen kring penningens och
framgångens altare? Förvisso är det så. Men det är klokast att icke
skönmåla.
Stillhet — plåga — ångest.
Det talas i samband med sjukdom mycket om ensamhetens
och stillhetens betydelse. Detta är rätt, bara man inte
glömmer smärtan, den pinande tröttheten och den jagande oron
för att icke tala om sömnlösheten och bekymren. Man får icke
glömma, att det är avsidestagandet, som är det avgörande för
den inre växten. Men detta kan nås på annat sätt. Smärtan
och plågan äro icke heller den bästa jordmånen för inre
samling. Det är icke lätt att lugnt meditera för den som vet, att
hans sjukdom betyder materiell nöd för de närmaste, liksom
det faller sig svårt att meditera för den dödströtte eller för den
av en oförståelig ångest jagade eller för den som har sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
