Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Måttlighetens njutning, av fil. lic. Gustaf Lundgren - Tungan och näsan som filosofiska organ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Måttlighetens njutning
317
Om någon måttlighetens njutning kan man visserligen icke
tala när det gäller Peeperkorn. Han är en frossare och
drinkare av stora mått och som sådan föga efterföljansvärd. Men
det ovanliga och gripande hos honom är hans religiösa syn
på njutningen av de enkla, fundamentala livsgåvorna. När
man läser hans utläggningar, kan man komma att tänka på
vad Luther sade, när han såg boskapen på ängen: »Där gå
våra präster omkring, fulla av mjölk och smör och ost, och
predika för oss.»
Smaksinnets ställning är i viss mån tragisk. Inte nog med
att det ringaktas av de flesta. Utvecklingshistoriskt sett synes
det därjämte vara ett sinne på avskrivning. Detta är
åtminstone tesen i ett arbete publicerat av David Katz 1935 och
refererat i Alf Nymans »Folken och födan». Katz ser i tungan
ett till hela sin typ mycket ålderdomligt sinnesorgan och
betraktar smaksinnet överhuvud som en kvarleva från den tid
då vi voro vattendjur. Människovardandet har fysiologiskt
sett gått parallellt med en tilltagande torrläggning av vår
organism. Smaken är ett vattensinne; om födan inte kunde lösas
i munhålans vätska, skulle den inte ge någon smak. Det våta
elementet hos oss har emellertid stadigt krympt samman, är
f. n. lokaliserat till munhålan men tycks fortfarande vara på
avskrivning. Perspektivet är ju inte angenämt, men å andra
sidan är det här fråga om så oerhörda tidrymder, att saken
inte har någon praktisk betydelse för oss. Än så länge är
smakintryckens värld som professor Nyman säger »brokig
och tjusande rik», än så länge lönar det sig att kultivera
smaksinnet och utveckla det till ett allt finare instrument för
uppfattning av sinnliga och andliga kvaliteter.
Vad som sagts om smaken gäller till stora delar också om
lukten. Även dofterna ha, som Hans Larsson påpekar, sin
rent andliga karaktär utom det att de rent sensoriellt äro
behagliga eller motbjudande. Rosens doft har sitt eget kynne
liksom nejlikans har sitt, och om man föredrar den ena eller
den andra, så hänger det ihop med ens tycken i andra
avseenden. Även cigarrer ha karaktär. I den nämnda romanen av
Thomas Mann resonera Hans Castorp och hovrådet Behrens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
