Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 48. Ragnar Lodbroks saga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låtsade som han ej gåfwe akt derpå, men lät göra sig en klädebonad
af underligt slag, nemligen benkläder af ludna skinn och en likadan
kappa, hwilka han lät koka i beck, derefter draga i sand och sedan
hårdna.
En sommar höll Ragnar med sina skepp åt Götaland och lade
till i en undangömd wik, icke långt ifrån jarlens gård. Tidigt
följande morgon iklädde han sig den besynnerliga klädebonaden, tog ett
stort spjut i handen och wandrade ensam till gården, dit han kom
medan alla ännu lågo i sömn. Nu begaf han sig till jungfruburen,
stötte spjutet i ormen, ryckte det ut igen och stötte till andra
gången; den stöten gick igenom ormens rygg, hwarwid han wred sig
så häftigt, att spjutet lossnade från skaftet, och wardt så stort gny
wid ormens dödsryckningar, att hela jungfruburen skalf. Ormen
sprutade sitt etter öfwer Ragnar, men den hårda klädnaden
skyddade honom, så att han ej fick någon skada.
Wid det förfärliga bullret waknade qwinnorna i frustugan,
och Thora tittade ut, frågande den främmande, ”hwem han wore, och
hwad han wille”. Då qwad Ragnar:
”Det kära lifwet jag wågat
för wäna och wisa qwinnan;
mot landfisken fejd jag frestat,
femton år gammal blott”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
