Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 48. Ragnar Lodbroks saga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Ragnar sporde, att ting war stämdt i grannskapet, begaf
han sig dit från skeppen med hela sin här, men stadnade ett stycke
från det andra folket, som infunnit sig i stor myckenhet. Nu stod
jarlen upp, äskade ljud och tackade först de församlade männen, som
efterkommit hans påbud; berättade sedan om ormens död, och sade
slutligen: ”Om någon är kommen hit till tinget, som har det skaft,
hwilket passar till detta spjut, han bäre det fram, och jag skall
uppfylla hwad jag honom lofwat, han må wara hög eller låg”. Bars
så spjutet fram för hwar man å tinget, men ingen fans, som hade
det felande skaftet. Omsider kom ordningen till Ragnar. Han
widgick, att spjutet war hans, och uppwisade skaftet, som alldeles
passade dertill. Då förstodo alla, att han war ormens baneman, och
wardt han för denna bedrift storligen fräjdad öfwer hela Norden,
hwarjemte man trott, att han för den underliga klädnadens skull
fått tillnamnet Lodbrok, hwilket skulle betyda luden byxa.
Ragnar begärde nu jarlens dotter till äkta, och fadern lät sig
det wäl behaga. Han tillredde ett präktigt gästabud, och firades då
Ragnars bröllop med den fagra Thora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
