Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Vesterås riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvillade och retade genom de osanna rykten, som af
konungens fiender spriddes, och i synnerhet genom det myckna
ropet om hans gudlöshet.
Då nu alla voro samlade, steg konungens kansler
Laurentius Andreæ upp och började å hans vägnar ett långt tal.
Kanslern gick utförligt igenom alla de om konungen spridda
falska rykten, hvart efter annat, bevisande deras grundlöshet,
så att det låg klart hvarjom och enom för ögonen. Derpå
förkunnade han konungens beslut att afsäga sig kronan för
all den otack, allt det förräderi och alla de uppror han fått
röna. Likväl ville han för ständerna uppräkna, hvaruti han
trodde rikets förnämsta olycka och de största hindren för dess
välstånd bestå. Denna punkt gick förnämligast ut derpå, att
kronans inkomster voro alltför ringa, klostrens och kyrkornas
deremot alltför stora.
När kanslern slutat, vände sig konungen till rådet och
biskoparne, begärande deras svar. Rikshofmästaren Ture
Jönsson Roos, den äldste af rådet, steg då upp och bad konungen
med tålamod höra deras svar. Konungen jakade, väntande
att åtminstone adeln skulle blifva på hans sida. Men Ture
Jönsson, sjelf eftersträfvande kronan och i hemligt förbund
med Brasken, ville nu visa, huru han, tvärt emot konungen,
lemnade företrädet åt biskoparne. Han gaf tecken åt Brasken
att föra ordet för de andra. Och Brasken förde ordet så, att
han i ett långt tal svarade ett bestämdt nej till konungens
begäran.
Konungen vände sig då till rådsherrarne, sägande:
”Synes det eder, att detta är allt rätteligen svaradt?” Ture
Jönsson och några af hans vänner reste sig upp, sägande, att de
ej annat kunde förstå, än att biskopen i det närmaste svarat
rätt, ehuru ej till fyllest på alla frågor.
”När så är”, sade den förtörnade konungen, ”då hafve
vi icke lust att längre vara eder konung. Väl hade vi
väntat oss andra svar af eder. Men nu kan det icke förundra
oss, att allmogen är galen och visar oss all olydnad, harm
och förtret, då vi förnimme, att de hafva så goda
tillskyndare. Få de icke regn, så skylla de på oss; få de icke
solsken, göra de sammaledes. Händer dem hårda år, hunger
och pest, eller hvad det vara må, strax måste vi hafva
skulden. Detta är tacken för all den sorg och allt det bekymmer
vi drage för rikets och allas eder välfärd. Vi måge arbeta
på edert bästa så mycket vi förmå, så hafve vi dock ingen
annan lön derför att vänta, än att I gerna sågen att yxan
sutte i hufvudet på oss, fast ingen törs sjelf hålla i skaftet.
En sådan lön kunne vi lika så väl undvara, som någon af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
