Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Konung Gustaf Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenskt bondespråk, hvarmed så väl hans farfar som hans
farbröder och far plägade möta dylika beqvämlighetens
invändningar.
Höjd öfver personlig egennytta och personliga svagheter,
behöfde han aldrig sky rättvisan. Vid en egotvist uppträdde
han sjelf såsom part inför hofrätten, tillhöll dennes ledamöter
att utan afseende på personen iakttaga alla vanliga
rättegångsbruk, och berömde sedermera deras uppförande, då de enligt
lagens fordran fälde en för konungen ofördelaktig, men, som
han sjelf slutligen insåg, fullkomligen rättvis dom.
Gustaf Adolf älskade kunskaper och läsning. Genom
hans tidiga uppstigande på thronen och ännu tidigare
deltagande i regeringsärendena blef hans uppfostran i förtid
afbruten. Men ännu som konung plägade han vid lediga
stunder tillkalla sin forne lärare Johan Skytte och
ytterligare begagna sig af hans undervisning. Konung Gustaf
utmärkte sig äfven som författare. Hans verser, om också inga
mästerstycken, bära dock stämpeln af rena och upphöjda
tänkesätt. I sin målning af faderns styrelse visar han sig
deremot som en både till ande och framställningssätt utmärkt
häfdatecknare. Talare var han utan jemförelse den störste på
sin tid.
Gustaf Adolfs häftiga lynne med deraf föranledda
öfverilningar var ett fel, som stundom gaf anledning till ledsamma
uppträden. Det hände nemligen icke sällan, särdeles i yngre
åren, att han förgick sig med häftiga ord, ja med hugg och
slag, och det var honom svårt, nästan omöjligt, att tygla
utbrottet af sina känslor. År och erfarenhet lärde honom dock
slutligen den svåra konsten att beherska sig sjelf, och oftast
kunde man blott af en hastigt öfvergående rodnad eller
dragning i ansigtet gissa till hans inre rörelse. Sjelf kände och
erkände han sin ofvannämnda svaghet. ”Men”, tilläde han,
”mina vänner kunna väl hafva öfverseende med min
häftighet, liksom jag med deras fel, den enes långsamhet, den
andres egennytta o. s. v.” Deremot var han lätt och snart
försonad, sökande ifrigt och ädelmodigt att godtgöra hvarje
förhastande. Efterhängande groll och ovilja hyste han aldrig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
