Högt bland Saarijärvis moar bodde
Bonden Paavo på ett frostigt hemman,
Skötande dess jord med trägna armar;
Men af Herran väntade han växten.
Och han bodde der med barn och maka,
Åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
Gräfde diken, plöjde upp och sådde.

Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Och med den flöt hälften bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Och af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
”Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Tagom stafven, Gud har oss förskjutit,
Svårt är tigga, men att svälta värre”.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
”Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet;
Jag skall gräfva dubbelt flere diken,
Men af Herran vill jag vänta växten”.
Hustrun lade hälften bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt flere diken,
Sålde fåren, köpte råg och sådde.

Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
”Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;
Svår är döden, men att lefva värre”.