Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 147. Göken efter S. Nilsson och A. E. Holmgren (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blefve utsatt för hvarjehanda faror. Hon smyger sig således
tyst och obemärkt fram till boet, värper ett ägg på marken
och bär det sedan i näbben in i boet. På annat sätt låter
det svårligen förklara sig, huru hon skulle kunna skaffa in
äggen i öfvertäckta bon utan att skada de förra eller rubba
de senare, som ofta äro så små, att de knappast rymma en
fjärdedel af gökkroppen oberäknadt de långa vingarna och
stjärten. Hon lägger årligen fyra till sex ägg, ett i hvarje
bo, med så långa mellantider mellan hvarje, att det första
lägges i maj och det sista ej förrän i juli. Härigenom kan
hon lägga sina ägg hos flera olika slags fåglar. Till färg
och form äro äggen något olika, men alltid äro de mycket
små i förhållande till fågelns storlek.
Den nykläckta gökungen, som är mycket liten och ytterst
ful, har bred mun och stora ögon samt liknar vid hastigt
påseende snarare en groda än en fågel. Han tillväxer dock
så fort, att han snart uppfyller hela boet. Nästan
oupphörligt gapar han och skriker efter föda. De små
fosterföräldrarna, som visa honom mycken tillgifvenhet, hafva
därför den största möda att skaffa honom tillräckligt med
näringsmedel ooh förgås icke sällan därvid af
öfveransträngning. Märkvärdigt är, att äfven andra småfåglar icke sällan
biträda vid anskaffandet af föda åt honom eller träda i de
egentliga fosterföräldrarnas ställe, då dessa af en eller annan
orsak omkommit. Man har många exempel härpå.
Det är en gammal sägen, att gökhonan skulle utkasta
och uppäta boets öfriga ägg, eller att gökungen skulle
uppäta de andra ungarna, men åtminstone det senare är alldeles
ogrundadt. Troligast är, att de ifrågavarande ungarna
omkomma af svält, emedan gökungen själf tillägnar sig all
den föda, som de små fosterföräldrarna kunna sammanskaffa,
eller också att han, såsom man i senare tider iakttagit,
helt enkelt vältrar sina kamrater ut ur boet. Äfven sedan
gökungen efter omkring fjorton dagars förlopp lämnat boet,
matas han länge af småfåglarna, som ständigt åtfölja
honom under denna tid. Han har därunder ett eget läte,
som är lätt igenkännligt och kan uttryckas med tsiss, tsiss,
tsiss, eller tsissississ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
