Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 16. Den listiga hönan. Av Hans Aanrud. Från norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klyvande luften tätt invid marken; de hade fått sikte på
katten. Han slog efter dem med tassen — minsann var det inte
nära, att han hade knipit den ena! Det kom flera till. Alla
började de att slå ned, reta katten och ge honom öknamn.
Ack, så dum han var, som inte knep dem! Han bara
hukade sig ned, lade öronen bakåt och sökte lista sig
längre in i gräset. Det hjälpte inte. Där kilade han i väg
runt om hörnet och in i ladugårdsskjulet. Se, nu skingrade
svalorna sig och flögo åter fram och tillbaka framför sina
bon.
Så förargligt, att ladugårdsväggen skulle vara så slät*
att han inte kunde klättra upp för den, tänkte Hans, annars
skulle han lätt kommit åt det nedersta boet. Det skulle vara
roligt att ha ett par av ungarna. De voro så pass stora nu,
att de stucko ut sina svarta och vita huvun genom
öppningen på boet. Kunde han få tag i någon, skulle han göra i
ordning ett bo åt den, och mat skulle han också skaffa — det
fanns gott om flugor inne i fönstret.
Då skulle Märta förstås bli
avundsjuk. Men hon skulle inte
få se den en gång; jo, kanske,
om hon gav honom ett av sina
ägg för var gång. Hon hade
visst fyra nu, och han hade
bara tre —
Ägg — ?
Var var hönan? Hon var
borta.
Ja, så skamligt! Hade hon
inte lurat honom den här gången
också!
Han reste sig, stampade i
marken och var nära att brista
i gråt.
En sådan skojarhöna, en sådan otäcking! Bara han tog
ögonen ifrån henne, så hade hon naturligtvis sprungit sin
kos!
Ja, så fick det vara till nästa gång då. Han tittade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
