Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 236. Olavus Petri. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var och en förtroendefullt vända sig till sin Fader med sina
bekymmer och sorger, sitt tack och lov. Församlingen
fick deltaga i böner och psalmsång på det språk, som
folket förstod. »Vi svenske», skriver Olavus Petri, »höra ock
Gudi till, såväl som andra folk, och det tungomål vi hava,
det haver Gud givit oss, såväl som han haver givit de
hebréer, greker och latiner deras tungomål.» Än i dag
sjunga vi flera av Olavus Petris psalmer i våra kyrkor,
t. ex. »En jungfru födde ett barn i dag» och »O, Fader vår,
barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla».
Lika öm som Olavus Petri var om de lidande och
andligen fattiga, lika kraftigt tog han i, när det gällde
svåra missbruk inom påvekyrkan. Särskilt fingo
munkarna sin beskärda del. Hur var det, frågar han,
beställt med klosterfolkets fattigdom, som de berömde sig
av? Jo, säger han, »man övergiver sitt eget och lever i
lättja och fåfänghet av annan mans svett och arbete.
Och ser man rätteligen till, så är det märkliga rikedomar,
som klosterfolket kallar fattigdom. Hava gott hus och
hem, där munken kan sova och vaka, när honom täckes,
hava fri kost och kläder med allt det honom behöves rikligt
nog, det håller jag icke för fattigdom — och det ser man
i klostren. Därför är det falskt, som de berömma sig av,
att de följa Kristus efter, förty han hade icke sådant
väsende. De hava hus som andra slott, men han hade icke så
mycket, att han där kunde lägga sitt huvud uppå. Men
en fattig bonde, som sitter med hustru och barn och måste
draga ut skatt och skuld och vet dock icke om aftonen, vad
hans fattiga hustru och barn skola äta om morgonen — den
är en rätt fattig och berömmer sig dock intet av sin
fattigdom, som de skrymtare göra, som äro i kloster.»
Så fortfor mäster Olov till livets slut att sjunga ut sitt
hjärtas mening utan fruktan för vad människor skulle
tycka. Han kände, att Gud var med honom. Därför blev
han den orädde sanningssägaren, en sådan, som det höves
en Herrens stridsman att vara.
På alla livets områden visade han detta. När han
kallades till Stockholm som predikant, erhöll han även upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
