- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 3 och 4 /
945

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 236. Olavus Petri. För Läseboken av Carl Grimberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

draget att sitta i stadens råd som sekreterare. Där fick
han bland annat vara med om att döma dem, som
anklagades. Han upprördes över att se folk tvingas till bekännelse
medels pinoredskap och talade varmt däremot — hela
tvåhundrafemtio år innan tortyren avskaffades i vårt land.
»Efter den bekännelse, som en varder pint och plågad till,
skall ingen dömas», sade han. »Ty ofta sker, att många
bekänna det, som aldrig skedde, for den pinas skull de lida.»

Allvarligt manande säger han om domarens ansvar: »En
domare skall först besinna, att han är en Guds
befallnings-man, och det ämbete han förer, det hörer Gudi till och icke
honom själv. Och därför skall domaren se sig visligen
före, att han icke på Guds vägnar dömer en falsk dom.
Desslikes skall han ock besinna, att domarämbetet är till
den menige mans bästa insatt och icke för domarens eget
bästa. Och därför skall han bruka det den menige man,
och icke sig själv, till godo. Ty domaren är för den
menige mans skull och icke den menige man för domarens
skull.» Än i dag stå Olavus Petris ädla och kärnfulla
domarregler som inledning till vår lagbok.

*



Några år efter det reformationen genomförts i
Sverige, blev Olavus Petri kallad till kansler hos konungen och
fick därmed befattning med nästan hela riksstyrelsen. Men
när dessa bägge kommo varandra så nära, märktes det
snart, att de icke kunde arbeta tillsamman. Båda voro de
alltför självständiga naturer för att kunna rätta sig efter
varandra. Ej heller passade politiken med dess list och
krokvägar för en så bottenärlig natur som den store
reformatorn. Han begärde snart att bli fri från ämbetet, och
konungen beviljade hans anhållan men gav honom det
vresiga eftermälet, att han passade till kansler lika bra
som »en åsna till luteslagare»1 eller som »en frisisk ko till
att spinna silke».

Det goda förhållandet mellan dessa var för sig så
utmärkta män vär rubbat, och värre skulle det bli. Konungen och

1 Till att spela på Inta.

60—221104. Läseboken, Parallelluppl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:14:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lffsp/34/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free