Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 236. Olavus Petri. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mäster Olov hade alldeles olika åsikter om hur man borde
använda de penningmedel, som indragits från den katolska
kyrkan. För kungen var det viktigast att få en väl fylld
skattkammare och ett kraftigt försvar till skydd både
för riket och för den nya tron. Mäster Olov däremot
menade, att de summor, som fromma män och kvinnor en gång
skänkt till kyrkan, också borde användas till kyrkliga
ändamål. Man borde med dem avlöna fattiga luterska
präster och underhålla skolor och universitet, så att landet
kunde få män, som dugde att undervisa folket i Guds
ord. Detsamma tyckte Laurentius Andrese, som en gång
lär ha frågat kungen, vad han ville med så många
pen-ningar. »Gode vänner vore bättre och nyttigare för hans
Nåde än många penningar».
Betänkligt var, att Olavus Petri i sin »Svenska krönika»,
vari han skildrade Sveriges historia, ej kunde avhålla
sig ifrån att yttra sin mening om konungens handlingssätt.
Där vankades skarpa ord emot dem, »som utan all
beskedlighet vilja rappa allt till sig». Men allra värst sårades
Gustav Vasa av hans straffpredikan »emot de gruveliga
eder», i vilken mäster Olov klandrade överheten, därför att
denna icke gjorde sin plikt och straffade de gräsliga
ederna utan »själv brukade dem mest». Därmed visade ju
överheten, sade han, att den icke aktade Guds ära. Hur
skulle det då gå med undersåtarnas trohet ? »Men», sade
han vidare, »om överheten platt intet vill göra, som henne
med rätta borde, måste predikarne desto flitigare straffa
och förmana höga och låga i tid och otid utan återvändo.»
Nu steg Gustavs vrede till kokpunkten. Ärkebiskopen,
den djärve predikantens broder, fick mottaga ett hotfullt
kungligt brev med anledning därav, att på predikstolarna
i Stockholm ropades ej annat än »tyranner, tyranner och
omilt herrskap», fastän Kristus och Paulus hade befallt
att predika lydnad. »Predikanter skolen I vara och icke
herrar», stod det vidare i brevet. Och slutligen hotade
konungen med att om icke prästerna förkunnade ,Guds
ord kristligare, så måste han tänka på andra medel.
Hotelsen skulle snart gå i fullbordan. Olavus Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
