Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 281. Ur Dalins saga om hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade lust att rida: han var redan god buss medVallacken1
och färdig i sadeln, innan han nansin fick lov att stiga
på Grållen. Men Styrbjörn, farbror hans, som såg gossens
handlag, gick och log och tänkte göra honom ett spratt.
Styrbjörn visste väl, vartill Grållen dugde; han ville äga
honom själv.
Då Sigge skulle rida, såg Styrbjörn efter donen, om
allt var i sin riktighet, och smög så oförmärkt en gammal
sporre under sadeln. Sigge lille var inte väl till häst,
förrän kampen begynte göra sats på sats, så att hatten flög av
ryttaren. Han grät och var glad, att han fick stiga av en
stund. »Farbror», sade han, »jag rider på Vallacken så
länge, medan I kommen Grållen till gångs. Jag vill ömsa
om och stundom rida på den ena, stundom på den andra.»
»Ja väl, lilla vän», sade Styrbjörn, »men därföre bör hästen
intet vårdslösas och få oseder. Han bör åtminstone känna
sin herre. Här upp ännu en gång och var karlavulen!»
Sigge steg till häst igen, gjorde kors för sig, som hans mor
hade lärt honom, och klämde till det bästa han kunde. Men
Styrbjörn gav Grållen en dryg snärtsläng: vips, därmed var
det gjort! Kampen slog bakut och gjorde så mäktiga
språng, att Sigge tumlade långa stycket bort i en damm.
Styrbjörn tog sig en trumpen uppsyn och bannades men
log i sitt sinne, och efter den stunden tordes Sigge aldrig*
upp på Grållen. Han höll sig sedan vid Vallacken och
svor illa på Styrbjörn, som narrat honom.
Men nog kände hästen, att han fått husbonde, när han
fått Styrbjörn. Det är visst, Styrbjörn var en käck ryttare
men hård, så att röda blodet syntes på spiltbalkarna i de
första dagar. Gemenligen fick Grållen smaka karbasen och
mycket litet havre. Han gick så agad, stackars kreatur,
som en moderlös flicka: icke en otidig krumning en gång,
icke ett vårdslöst steg, förrän han väckte upp sig av sig
själv. Och när Styrbjörn mystrade,2 stod var lem i lydnad.
Man skulle aldrig trott, att det var samma häst, som hade
vräkt av sig Jerker och Sigge. Emellertid trivdes han väl,
och det skadade honom intet, att han blev strängt hållen.
1 Polen. — 2 Visslade åt honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
