Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 317. Ur Tegnérs diktning - *Jätten Finn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så goda som onda de se uppå
ifrån det blå
och lysa den vise och fånen.»
jr,: ‘ ~ \ r • • •
»Klokt svarat», sad’ jätten. »Väl mörkt också,
kan jag förstå,
dem utan här bleve i Skåne.
Välan, jag begär blott, vad själv du har,
ditt ögonpar,
och avstår från sol och från måne.»
»Blir kyrkan blott byggd», var den frommes svar,
»mitt ögonpar
till lön jag dig gärna vill unna.
De himmelska syner ej slockna med det:
Guds majestät,
Guds lov kan den blinde förkunna.»
Nu kretsen blev helgad och bönen sagd
och grunden lagd.
Till verket jätten vill hasta.
Först välver han kryptan, sin kulas bild,
från dagen skild,
med bågar som himlens så fasta.
Därefter till Romeleklint han drar,
ett berg han tar
och rycker från lossnande rötter.
Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med järnskodda fötter.
»Du stenblock, lägg dig, du järnkramp, håll,
väx hög som troll,
du mur, som trollet har grundat!
Mitt namn vet ej munken. Min dotter späd
skall leka med
hans ögon, förrn månen sig rundat.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
