Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 332. Ur Verner von Heidenstams författarskap - En snygg vit skjorta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är första gången jag hör ett ord från din mun,
Bengt Geting.»
Den döende knöt händerna allt hårdare och tuggade med
läpparna, som mot hans vilja öppnade sig för orden.
»En gång», sade han långsamt, »må väl också den uslaste
och trasigaste bland knektar få tala.»
Han reste sig ångestfullt på armbågen och utstötte ett
så skärande jämmerskri, att Rabenius icke visste, om det
steg från själens eller kroppens kval.
Han nedsatte kalken på marken och bredde näsduken över
den, så att icke de kringtumlande löven skulle falla i
brännvinet.
»Och detta», stammade han och tryckte sina händer för
pannan, »detta skall jag, som är en Kristi tjänare, vara nödd
att bevittna morgon efter morgon, kväll efter kväll!»
Soldaterna trängde sig på alla sidor fram mellan buskarna
för att se och höra den fallne, men deras kapten kom i
vredesmod med värjan dragen.
»Bind karlen en duk om munnen!» ropade han. »Han har
alltid varit den mest envetna man i bataljonen. Jag är inte
mer omänsklig än någon annan, men jag måste göra min
tjänst, och jag har en mängd nytt och ovant folk, som
kommit med Lewenhaupt. Det har nu blivit förskrämt
genom hans jämrande och vägrar att gå fram . . . Yarför
lyder ni inte? Här för jag befälet.»
Rabenius tog ett steg framåt, och i sin vita lockperuk
hade han en hel krans av gula löv.
»Kapten», sade han, »hos den döende befaller Herrans
tjänare allena, men han lämnar gärna i ödmjukhet sitt
kommando åt den döende själv. I tre år har jag sett Bengt
Geting gå i ledet, men ännu aldrig har jag sett honom tala
med någon. Nu på tröskeln till Guds domstol kan ingen
längre ålägga honom tystnad.»
»Med vem skulle jag ha talat?» frågade den blödande
ryttaren bittert. »Min tunga är som fastvuxen och lam. Det
kunde gå veckor ^ utan att jag sade ett ord. Ingen har
någonsin frågat mig om något. Det är bara örat, som fått
vara på sin vakt, så att jag inte försummat att lyda, ’Gå’,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
