Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 337. Valda stycken av nyare svenska diktare - *Kalle Klyvert. Av K. A. Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han stod vid strand och visade på,
var inlopp fanns och man bäst kunde landa.
Det var utom länsman i båten två
att hjälpa med rodd och gå honom tillhanda.
»Folk från land», tänkte Kalle, »som vill
se efter, var Anders Al håller till» —
för gubben var känd som en underlig sälle,
1 och mången kom dit för att se hans ställe.
Det var en koja av jord och ris,
som gubben rustat efter sitt sinne:
en glugg i taket, en häll till spis —
lågt, så man inte stod rak därinne.
Kalle gick först, de andra bakom,
och just som han fram till kojan kom,
högg honom länsman tvärt i kragen,
och Kalle begrep, vad klockan var slagen.
Han höll sig lugn, bad länsman gå in
och titta på våningen, visade genast
under en trasig fäll av skinn,
var silvret fanns, som han stulit senast.
Kalle var jämt en lustig gök.
»Jag väntade», sa’ han, »just inte besök,
men nog finns det kaffe i Anders’ panna,
om länsman vill vara gemen och stanna.»
Länsman bad honom veta hut,
och Kalle fick vara sitt kaffe utan.
»Det går väl inte att söka muta’n?»
frågte Kalle, såg menlös ut.
Men då blev det allvar: länsman körde
Kalle på dörrn, och karlarna förde
gunstig junkern burdus till strand,
medan länsman själv tog Anders om hand.
Han gav först gubben en riktig skrapa
och skulle sen gå karlarna fatt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
