Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 337. Valda stycken av nyare svenska diktare - *Kalle Klyvert. Av K. A. Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörde på avstånd prat och skratt . \
och såg dem stå på bryggan och gapa.
Då gjorde sig Kalle hastigt fri,
vräkte de andra på huvu’t i,
och innan länsman hans avsikt gissat,
hade han redan segel hissat. .
Men just som han kastade linan loss,
hann länsman fram och sprang ned i båten.
Kalle högg tag i en duktig kloss,
och länsman fick, så han vart belåten.
Han stupade kull och föll med ett skrik
över en toft, låg rakt som ett lik,
och när han fick sansen igen, då sträckte
Kalle till havs från domstol och häkte.
Det var på våren, bistert och kallt.
Isen gick bort i samma veva;
marken var bar, men det syntes allt
snö i en eller annan skreva.
Kalle fick lov att styra mot vind
och hålla högt, så att sjön slog in,
och blåsten pinade mot beständigt —
länsman slet ont och frös eländigt.
Han var icke van vid sådan färd —
unga gossen, knappt skägg på hakan,
låg med ett öskar till huvudgärd
på botten i båten, vit som ett lakan,
drog ibland efter andan svårt —
slaget måtte ha träffat hårt —
men inte ett ord av klagan hördes,
fast Kalle märkte, att läpparna rördes.
Till sist såg han upp och tittade stort
på Kalle, som aldrig den blicken glömmer.
»Det lider», sa’ han, »mot slutet fort,
och sen är det bäst, du snart dig gömmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
