Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Ur En berättelse från klitterna. Efter H. C. Andersen. Från danskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är nu länge, länge sedan. Kung Kristian den sjunde
satt på Danmarks tron och var då en ung man. Mycket
har skett sedan den tiden, mycket har växlat och
förändrats. Sjö och kärr ha blivit frodig äng, hedar ha blivit
odlad mark, och i lä av västjutens hus växa äppleträd och
rosor. Men söka upp dem måste man, ty de krypa i lä för
de skarpa västanvindarna. Ännu i dag, liksom på den tiden,
utbreder sig i Jylland milsvitt den bruna heden med sina
ättehögar, sina hägringar, sina tuviga och sanddjupa vägar.
Västerut, där stora åar falla ut i fjordarna, finnas ängar
och mossar, begränsade av höga sandkullar, vilka likt en
alpkedja med sågtandade toppar lyfta sig mot havet. De
avbrytas endast av höga lersluttningar, av vilka havet år för
år biter jättemunsbitar, så att backar och höjder störta ned
liksom skakade av jordskalv. Så ser det ut ännu i denna
dag, så var där den tiden för många, många år sedan, då
de båda lyckliga unga människorna seglade därute på det
präktiga skeppet.
Det var i slutet av september. Det var söndag och
solskensväder. Gudstjänsten var slutad, menigheten kom från
Guds hus ut på kyrkogården, där det då, liksom ännu,
varken fanns träd eller buske, icke en planterad blomma eller
en krans på graven. Blott tuviga kullar visa, var de döda
äro jordade, och ett vasst gräs, piskat av vinden, växer
över hela kyrkogården. Fram till en barngrav gick en av
kvinnorna, som kommo från kyrkan. Kort därefter kom även
hennes man dit. De talade icke ett ord. Han tog henne vid
handen, och de gingo från graven ut på den bruna heden,
över mossmarken och bort mot klitterna. Länge gingo de
tysta.
>Det var en vacker predikan i dag», sade mannen. »Hade
man inte vår Herre, så hade man ingenting.»
»Ja», svarade hustrun, »han risar, och han lisar. Det
har han rätt till. — Som i morgon hade vår lille gosse
varit fem år, om vi fått behålla honom.»
»Det tjänar ingenting till, att du sörjer», sade mannen.
»Han har sluppit lyckligt ifrån det. Han är ju där, dit vi
böra bedja om att få komma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
