Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Ur En berättelse från klitterna. Efter H. C. Andersen. Från danskan - 9. Den jylländska heden. Efter »Hedebogen», Jenny Velander och Erik Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sten på graven, synlig milsvitt omkring. Ingen kung
har fått en präktigare viloplats. Ingen stör den dödes vila.
Ingen visste eller har fått veta det’ förrän nu — stormen
sjöng det för mig mellan klitterna.
Efter H. C. Andersen.
9. Den jylländska heden.
Innanför klitterna utbreda sig väldiga ödemarker, där
odlingen dock numera för vart år gör nya landvinningar.
Det är den stora jylländska heden. Obeskrivligt ensam
känner sig vandraren därute på dessa öde vidder med deras
tröstlöst gråbruna färgton. Milsvitt äro de täckta av ljung,
som på sina ställen kan bli så hög och tät, att man knappt
förmår bana sig väg igenom den. Men den allra kargaste
ödemarken är den, där endast lavar växa. Det är den »döda»,
gråblå heden, heden i dess mest avskräckande gestalt. Här
möter man sällan en levande varelse.
Men detta öde land har en gång för årtusenden
sedan varit klätt med väldiga skogar. Det kan man
tydligt se av de många tall- och ekstammar, som ännu
påträffas i torvmossarna där. Mossarna berätta också,
att i dessa längesedan svunna tider ett rikt djurliv fann^,
på Jylland.
Under medeltiden voro dessa nejder befolkade med burgna
bönder, och i trakter, där det tills för några år sedan var
flere mil mellan kyrkorna, där fanns det på den tiden
många Guds hus. Men så började folket gå illa åt skogarna,
och då försvann välståndet. Man högg utan att sörja
för återväxten, högg hänsynslöst, isynnerhet för att få
bränsle att smälta myrmalm, som det fanns rätt gott om i
myrar och sjöar. Så gingo oersättliga skogar upp i rök.
Under trettioåriga kriget skövlades dessa rikedomar ännu
värre av Wallensteins skaror, och sedan föllo träden under
Torstenssons och Karl X Gustavs jylländska fälttåg så väl
för fiendehand som för landets egna barn. Så är det
människorna själva, som bära skulden för att naturens gåvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
