Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Den jylländska heden. Efter »Hedebogen», Jenny Velander och Erik Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillsammans med honom. Men givet är, att renlighet och
trevnad inomhus blevo lidande därpå.
Den arbetstid, som hedborna fingo över från gårdens
skötsel, använde de till att sticka yllevaror. En hedbo
började att sticka vid fyra, fem års ålder och fortsatte därmed
hela livet igenom. Fårherden följde med strumpstickorna
i hand sin hjord, och under den mörka årstiden arbetade
flinka händer inne i stugan. Det ljus, som bestods, kom
från en liten osande tranlampa, som hängde ned från taket,
eller från stickor av torrved, som man grävt upp ur mossarna.
Talgljus var det ont om, ty det var nästan ingen talg i
de magra hedfåren, och de ljus man stöpte av det lilla, som
fanns, lyste med ett svagt, flämtande sken. Under arbetet
brukade man sjunga gamla visor från fordomdags.
De yllevaror, som icke användes i huset, såldes genom
gårdfarihandlare, och endast genom dessa hade hedens
invånare förbindelse med den övriga världen. Pengarna, som
de på det viset fingo in, användes först och främst till
skatterna och för övrigt egentligen till tre ting: till salt,
till tjära och till träskor.
På söndagen skulle folket till kyrkan, såvida det fanns
någon möjlighet. Många hade över en mil att gå, men det
räknades för ingenting. Dock fanns det människor härute
på heden, som bodde så långt borta från Guds hus, att de
sågo varken präst eller klockare på en hel mansålder.
* *
Skulle det då alltid förbli så ödsligt därute på heden?
Fanns det ingen hjälp mot förgängelsens makt?
I slutet av 1700-talet gjordes från statens sida rätt kraftiga
försök att plantera skogsträd på kalmarkerna, isynnerhet
vanlig skogstall och gran. Men skogstallen tålde ej alls det skarpa
klimatet, och granen ville icke växa annat än på den bästa
marken. Ute på den riktiga ljungheden ville den varken
riktigt leva eller dö. Därute finnas hundraåriga granar,
som ännu ej förmått arbeta sig upp över ljungen utan fått
b—’,221103. Lås*&ok för folkskolan. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
