Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Vakten vid kejsarstoden. Av Juhani Aho - 17. *Den döda furan. Av Bertel Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
DEN DÖDA FURAN.
Som om han hört ett kommando, gör han front mot folket,
och ända till dess sången till fosterlandet hunnit klinga till
slut, står han där som fastlödd vid sin plats, ståtlig som en
bronsstaty med ansiktet mot folket och med grundlagarnas
sköld bakom sig. Lugn, frid och fast förtröstan stråla ur
hans anlete, och ett skimmer av lycka glänser ur hans blick.
Hans läppar röra sig i takt med sångens sista toner.
Någonstädes ur folkmassan höjes en kvinnohand, en liten
blombukett beskriver en båge i luften över huvudena och
faller ned framför ordningens väktare.
Han böjer sig ned, tar upp blommorna, och under det
leveropen för fosterlandet skalla, lägger han dem ned vid
foten av lejonet — lagens lejon.
Juhani Aho 1899
17. Den döda furan.
Han står på ättestupans kala kant
med vridna grenar, död och väderbiten.
Mot honom syns var skogens jätte liten,
där stolt han reser sig med vitnad stam.
En vildmarkskonung, stel och allvarsam
och oböjd, bergfast rotad i graniten,
i seklers strid mot alla stormar sliten
han skymtar över öde vidder fram.
I storm jag hör hans susning mäktig tona,
i trots mot höjden reser han sin krona,
fast blixten splittrade hans stam itu.
Du bergets fura, lär mig du att strida
mot år och storm, och tyst mitt öde bida,
och dö och vissna upprätt liksom du!
Bertel Gripenberg
, • ■ ./fe. .. .....
-O . . .. ... , .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
