Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. I stenkolens land. Efter Franz von Jessen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu är det på tiden att få se själva gruvan.
’Gott’, säger direktören för gruvbolaget, ’eftersom Ni
ovillkorligen önskar, så... Jag skall låna Er några gamla
kläder, som passar lör färden. Och Ni skall få en god
förare med Er. Men jag vill genast förbereda Er på
att Ni skall 350 meter ned i jorden. Dessa 350 meter
tillryggalägger hissen på en minut, och Ni faller alltså
nära 6 meter i sekunden. Det är ganska mycket, och
ljust är det ju inte på färden. När Ni kommer upp
igen, får Ni inte bli ond, om Ni tycker, att Ni blivit
för svart. Jag har sett flera damer, som svimmade i
hissen under nedfärden, men ännu fler, som trodde, att de
skulle dö, när de efter att ha varit därnere såg sig i
spegeln.’
Snart är jag utrustad till färden. En av
arbetsförmännen, som skall följa mig, ger mig en lykta, vars
konstruktion han noggrant förklarar. Det egendomliga med den
består däri, att den icke kan öppnas annat än med våld,
såvida man ej har nyckeln till den. Ingen öppen låga får
nämligen brinna i gruvan.
Signalen ljuder: ’Män ned!’
Långsamt svaras där nedifrån: ’Klart! Låt dem komma!’
Gruvarbetaren och jag gå in i hissen, som är försedd
med stänger att hålla i under färden.
’Var god och håll Er fast här! Så där ja, med båda
händerna. Så går vi då.’
Jag hinner nätt och jämt kasta en blick på de båda
hjulen över mitt huvud, förrän de redan försvunnit.
Det blir mörkt som i en säck. En glödande hetta
strömmar upp emot oss. Var är min lykta? Jag ser den
inte mera men känner, att dess bärögla borrar sig in i
min hand, medan jag hårt håller i hissens stålstång. Vilket
förfärligt buller! Och varför upphör det nu plötsligt? Jag
hör ingenting — ingenting annat än ett kokande och
brusande, som om jättesnäckor pressades mot båda mina öron.
Här är ju omöjligt att andas ... Det är någonting, som
lägger sig för bröstet och klämmer om hjärtat... Store
Gud, vi faller — kabeltåget har brustit —- vi störtar n*d —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
