Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Lorelei. Efter Martin Claudius. Från tyskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jordinvånarna. Alla människor är fulla av svek och list;
de skulle blott krossa ditt hjärta. Se bara, hur de förstår att
narra fiskarna och locka dem i sina nät till död och fördärv!
Var glad över att vågorna döljer vårt trollslott för dem, och att
de endast har en dunkel aning om vårt liv! Grläd dig blott åt
din ungdom och din fägring, och sjung och lek och gunga
på böljorna med de andra!»
Lorelei suckade. Fadern hade inte övertygat henne.
Tvärtom tyckte hon, att han var hård och orättvis, och allt
häftigare blev hennes längtan att få bli en människa bland
människor.
Längre än förut, nästan tills de första rosiga skyarna
bebådade morgonen, satt Lorelei på sin klippa och spejade
tit över landet. Lekkamraternas rop förklingade ohörda, och
först när faderns huvud höjde sig över vågen, följde hon
med dröjande steg hans maning.
Ack, om hon blott en enda gång finge se solen gå upp!
Men även det förbjöd fadern henne, och det med ännu
strängare ord: »Akta dig för att alltför länge dröja där uppe
— solens kyss giver dig döden.»
»Döden?»
En darrning genombävade den lilla älvans kropp. Men
det var icke förskräckelse, som kom henne att rysa — det
var den röst, som het och längtansfull talade i hennes inre:
»Må solen kyssa mig till döds! Hellre dö än leva med
denna smärtfulla längtan i mitt bröst.»
Det var några dagar senare. Morgonen grydde redan.
Allt ängsligare ropade lekkamraterna till Lorelei att stiga
ned från klippan, men hon rörde sig icke. Faderns stämma
ljöd — hon förblev sittande. Då reste sig ur vattnet
Rhen-konungens mäktiga gestalt med hotande åtbörder—sådan hade
hans barn aldrig förr sett honom, och nästan ofrivilligt steg hon
upp. Skulle hon följa honom? Nej, nej! Nu eller aldrig!
Knappt hade därför faderns huvud försvunnit under
vattnet, förrän Lorelei hejdade sitt språng mot djupet för att i
stället snabbt klättra uppför klippan igen. Snart stod hon åter
på bergets yttersta spets och sträckte längtansfullt armarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
