Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Lorelei. Efter Martin Claudius. Från tyskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot solen: »Kyss mig, du kära sol! Hellre dö än aldrig få
veta, hur ljuva dina strålar ärl»
Och se: solens första stråle bröt fram och kysste den
lilla älvan.
Men då förlorade Lorelei medvetandet. Hon visste icke,
hur det skett, men då hon slutligen åter öppnade sina
ögon, låg hon på stranden av Rhen, och ett vänligt gammalt
mänskoansikte lutade sig över henne.
»Gud vare lov!» så ljöd det i hennes öra. »Hon lever.»
Den lilla sjöjungfrun försökte samla sina tankar —
och plötsligt for en brännande rodnad över hennes anlete.
Hon förstod. Ja, hon levde! Solens kyss hade icke dödat
henne. Den hade i stället skänkt henne det rätta, det
verkliga livet. En djup suck av lättnad steg upp ur hennes
bröst.
Men den gamle fiskaren, som funnit henne och arbetat
på att återkalla henne till livet, trodde, att hon suckade av
sorg. Helt visst tänkte den lilla stackaren på den rysliga
storm, som krossat hennes båt och kanske även begravt
hennes föräldrar i den brusande floden. Med en röst, som
darrade av medlidande, sade han: »Ja, arma barn, det var en
förfärlig storm. Du kan tacka Gud, att du blivit räddad. Under
hela mitt liv har jag icke upplevat ett sådant väder. Det
var, som om alla sjötrollen där nere råkat i uppror. Jag tyckte
mig själv se ett av de värsta bland dem med knuten näve
resa sig ur de skummande vågorna. Den, som han griper,
den släpper han icke. Men var lugn! Har han dragit dina
käraste i djupet, så skall likväl deras själar bli frälsta.
Yi låter läsa en själamässa för dem i den lilla kyrkan där
borta.»
Den lilla sjöjungfrun smög sig tätt till den gamle mannen
och sade med en lätt rysning: »Du har rätt. Min fader
bor där nere i djupet, och mina systrar och lekkamrater
också, men allt är så kallt och blekt och skumt hos dem, och
jag vill inte dit ned, o nej! Beskydda du mig och tag
mig med till dig!»
Den gamle sjömannen strök med sin grova hand över
hennes fuktiga, guldglänsande hår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
