Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Lorelei. Efter Martin Claudius. Från tyskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Yar inte rädd! Jag tar dig gärna med mig till min
hydda. Sedan vår lilla flicka dog, känner min hustru och
jag oss så ensamma där. Men säkert har du många vänner
* och anförvanter, som gärna tar dig till sig. Du tycks
vara ett barn av förnämt folk, ty din dräkt är lätt och fin
som spindelväv, och gyllene smycken blixtrar på dina armar.»
Sjöjungfrun skakade sorgsen sitt huvud: »På jorden finns
ingen, som älskar mig. Därför måste du hålla mig kär. Jag vill
hålla av dig av hela mitt hjärta — se, jag gör det ju redan.»
Och smekande lade hon sina armar om fiskarens hals och
kysste hans bruna, väderbitna kind, så att gubben blev helt
underlig till mods och började tro, att Gud givit honom hans
lilla flicka tillbaka. På samma sätt gick det hans hustru.
Den lilla sjöjungfrun smög sig så ömt och förtroendefullt
till henne, att hennes hjärta blev varmt, och så blev »Lore» de
båda gamlas ögonsten och hjärtebarn, innan ännu dagens
sol gick ned. För allt i världen hade de nu ej velat lämna
den lilla flickan ifrån sig, och därför forskade de ej heller
efter hennes härkomst, liksom de heller icke funno det
underligt, att Lore hade en oövervinnelig fruktan för Rhen.
Floden hade ju, såsom de trodde, uppslukat hennes
föräldrar och syskon, och Lore försökte ej med ett enda ord
att taga dem ur den villfarelsen. Hade hennes fader
ständigt talat illa om människorna, så hade dessa — det märkte
hon snart — ännu sämre tankar om vattenälvorna och
korsade sig för dem som för den onde själv. Alltför gärna
ville hon också glömma det förgångna och ingenting annat
vara än ett människobarn. Det var så underbart ljuvligt
och blev det alltmer för varje dag. Ty hur härlig var ej
jorden om våren! Och hur älskliga och vänliga voro icke
alla människor runtomkring, både de unga flickorna och
fiskargossarna! Men allra mest hänförande var den unge
riddaren Herman av Grafenstein. När han från sin borg
kom ned till henne, var det vår i dalen, solen strålade, och
fåglarna sjöngo. Hur hade hennes fader kunnat säga, att
människorna voro fulla av lögn och svek? Från Hermans
panna lyste sanning, och trohet talade ur hans ögon och
från hans läppar. Hon visste alldeles säkert, att han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
