Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Lorelei. Efter Martin Claudius. Från tyskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer till sin fader utan endast fruktan för honom. Men
det oaktat — för att rädda sin riddare måste hon gå till
sin fader, och det redan i denna natt. Han hade ju en gång
haft henne kär; kanske kunde hennes tårar beveka honom.
När det var långt lidet på natten och fosterföräldrarna
för länge sedan sovo, steg hon upp och smög sig ned till
Rhen. Hon visste väl, att hon denna timme skulle finna
älvfolket vakande. Lång stund behövde hon ej heller ropa,
förrän hennes fader steg upp ur djupet. Men hans dotter hade
ingen tanke på att han såg gammal och blek och sorgsen
ut. Hon tänkte endast på sig själv, på sin bön: »Skona
honom! Gör icke Herman av Grafenstein något ont! Dödar
du honom, så dödar du mig också.»
Allvarsam och sorgsen svarade fadern: »Jag vill icke
skada honom, så länge han förblir dig trogen och gör dig
lycklig. Men ett fordrar jag av dig: du skall säga honom,
att du är min dotter. Ett barn, som blyges för sin fader
och sin härkomst, är icke värt att kallas en hederlig mans
hustru. Och den man, som bryter sitt trohetslöfte för sin
makas släkts skull, är icke någon verklig man.»
Lorelei böjde sitt huvud. Hon vågade icke göra någon
invändning. Faderns fordran var rättvis och billig. Ofta
hade det ju redan smärtat henne, att hon dolde en hemlighet
för Herman. Det var därför bäst, att hon nu blev tvungen
att yppa den. Men ändå bävade hennes själ tillbaka därför.
Människorna voro goda men fulla av fördomar. Många
— bland dem även hennes fosterföräldrar — fruktade och
föraktade vattenälvorna; och kanske tänkte han på samma
sätt. Dock lovade hon att göra, som fadern ville. Och så
vände hon åter till fiskarkojan, där de gamla slumrade
lugnt och fridfullt.
Följande dag var en söndag. Lorelei satt tillsammans
med folket i den lilla kyrkan, och hennes ljuva röst blandade
sig i den fromma sången. Det var sådan andakt och frid
i Guds hus, att hennes hjärta blev mera stilla och lugnt.
Och när hon vid riddarens sida trädde ut ur kyrkan, sade
hon: »Herman, jag har något att säga dig. Kom med mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
