Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Lorelei. Efter Martin Claudius. Från tyskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till den branta klippan där borta! Där skall du få höra
min hemlighet.»
Han fäste sin blick på henne. Den hemliga misstron inom
honom vaknade. Men hon såg så from och oskuldsfull ut,
att han med värme grep hennes hand och följde henne till
klippan, som förr varit hennes älsklingsplats, klippan, där
solens kyss väckte henne till det riktiga livet.
Här ville hon säga honom allt. Och om han icke mer kunde
älska henne, därför att hon var Rhenkonungens dotter, ville
hon här säga farväl åt solljuset och vända tillbaka till det
kalla djupet.
På klippans spets sutto nu de tu i solskenet, och här
kom slutligen den tunga bekännelsen över hennes läppar.
Hennes hjärta klappade, som ville det brista, då riddarens
anletsdrag förmörkades och hans hand lösgjorde sig ur hennes.
Yar det möjligt? Hans brud en älva, en Rhenj ungfru! En
rysning genomfor honom. Men så blickade han in i hennes
tårfyllda ögon och hörde hennes ängsliga fråga: »O, älskar
du mig ej mer?» Då kände han, att han icke kunde svika
henne — då lovade han med en helig ed att taga henne till
sin gemål och ära och älska henne till livets slut.
Lorelei andades åter lättare. Så lycklig hon kände sig t
Nu fanns det inga sorger mer. Nu kunde Rhen få brusa
så mycket som helst — hon skulle ändå aldrig mer vända
tillbaka till sin faders rike. På jorden bodde hennes lycka,
hennes kärlek, hennes trohet.
Detta var hennes livs skönaste dag.
Men den förgick som allt under solen, och snart var det
höst. Druvorna voro pressade, fältens och trädens frukter
inbärgade, och skarpt vinande drog vinden över de avmejade
fälten.
överst på klippan vid Rhen satt Lorelei. Hon aktade
icke på den skarpa luften, icke på vågornas dova brus —
oavvänt blickade hon mot riddarens borg.
Skulle han icke komma i dag?
Numera måste hon alltid vänta så länge på honom.
Endast mycket sällan kom han till fiskarkojan, och än mera
sällan talade han om den tid, då han skulle föra henne som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
