Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Lorelei. Efter Martin Claudius. Från tyskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin gemål till sina fäders borg. Därför bleknade hennes
kinder och blevo hennes blåa ögon så sorgsna. Ack, hon
visste ju, att folket viskade ett och annat om honom och
henne, att hon var en älva, och att han icke kunde gifta
sig med en sjöjungfru.
Men människorna visste just ingenting. De voro onda
och falska allesammans, både fiskargossarna och flickorna.
Till och med hennes fosterföräldrar voro icke desamma som
förut. De gingo skyggt ur vägen för henne och avvisade
hennes ömhetsbetygelser.
Hon ville dock ej gräma sig däröver, om bara en enda
människa vore trofast och rättvis — hennes riddare. Aldrig
ville hon tro pratet om att han skulle gifta sig med den
sköna Adelheid av Rheinstein, och att han i dag skulle fira
sitt bröllop, i dag, då han lovat komma till henne.
Hennes ögon spejade åter åt alla håll. Honom upptäckte
hon dock icke men väl högtidsklädda skaror, som drogo till
Grafenstein.
Firades där verkligen en fest?
Då började Rhen brusa högt, så att dess skumkrönta
vågor nästan stänkte upp till hennes fötter, och genom
dånet hörde hon sin faders sorgsna stämma: »Våra vågor
har vaggat den båt, som bar bröllopsgästerna till Grafenstein.
Riddar Herman har brutit sin tro. Arma, bedragna barn,
kom tillbaka till mig — min fadersfamn står öppen för dig!»
Då reste sig Lorelei och utsträckte nästan befallande sin
arm över Rhen: »Tyst, fader! Det är icke jag, som är
bedragen, utan du. Jag är ju riddarens brud. Redan i dag
kommer han och hämtar mig hem. J ag går nu att smycka mig
till bröllopsfesten.»
Och i vild förtvivlan rusade hon nedför klippan och
till fosterföräldrarnas boning. Här klädde hon sig åter i sin
lätta, fina älvdräkt och sina guldsmycken, tryckte en krans
av rödgula vinlöv på de guldglänsande lockarna och ilade
till Grafenstein för att som brud hälsa sin riddare. Med
sårade fötter och sönderriven klädnad nådde hon slutligen
borgen. Där rådde jublande feststämning, och hela slottet
var fullt av glada gäster. Riddar Herman firade sitt bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
