Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Lorelei. Efter Martin Claudius. Från tyskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med Adelheid av Rheinstein, den högborna fröken — skulle
man då icke jubla? På den lilla älvan gav ingen akt.
Ingen såg hennes tårar. Ingen märkte heller, att hon smög
sig in i kapellet, där brudparet just stod framför altaret för
att mottaga prästens välsignelse.
Då bröt plötsligt ett vilt skri över hennes läppar, och
som förstenad stirrade hon på sin riddare. Driven av en
oemotståndlig makt, vände han sitt ansikte mot henne och
såg in i hennes tårfyllda ögon.
Ett sorl gick genom den församlade mängden: »Älvan!
Lorelei!» viskade den ene till den andre.
»Grip häxan!» ropade en tredje, och en annan ville just
bära hand på den lilla sjöjungfrun. Men i snabb flykt
störtade Lorelei bort. Yem kunde väl följa henne, som lik en
gasell tog språng från avsats till avsats på den branta
borgklippan! Redan stod hon på sin kära] klippa vid Rhen.
Djupt andades hon ut. Sedan lät hon blicken än en gång
sväva hän över människornas land.
Ack, hennes fader hade haft rätt: människorna voro
fulla av svek och list. Aldrig mer ville Lorelei bo ibland
dem.
»Arme gamle fader, förlåt mig, att jag övergav dig för
människorna!» Med dessa ord sträckte hon ut sina armar
och störtade sig i den brusande Rhen, i sin faders öppna
famn.
Emellertid fortfor festglädjen i borgen. Endast
brudgummen själv tog ej del däri. Han såg blott den lilla
Rhen-älvans smärtfyllda blick, och hans samvete sade: »Du är en
trolös man.»
Slutligen uthärdade han ej längre vid bröllopsmåltiden.
Sakta smög han sig från sin bruds sida och ilade ned till
Loreleis klippa.
Då han stod högst däruppe, kom något sällsamt över
honom. Nedanför böljade Rhen så ljuvt och lockande — det
fcpreföll honom, som om Lorelei ropade på honom; som om
man såge hennes guldskimrande hår och hennes armar, vilka
bredde ut sig mot honom. Ett ögonblick tvekade han — men
längtan att följa henne^maning blev honom övermäktig.
11—221103. Läsebok för fXslcolan. V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
