Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41. En bestigning av Monte Rosa. Efter H. N. Pallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så att endast ögonen äro fria, samt tagit isyxan i handen,
spänner Gilardi repet om bröstet och släcker ljuset. Då
fy lies jag av en gränslös glädje: på allvar upp mot Monte Rosa!
Först uppe på mer än 4,000 meters höjd öppnas utsikten
i det gryende morgonljuset. Hela östra horisonten stänges
av den imponerande, gletscherfyllda kitteldal, som bildas av
Monte Rosas toppar, överst på en av dessa toppar, Signal*
kuppe, ser man en underbar syn: en människoboning på
4,559 meters höjd, som tjänstgör såsom vetenskaplig station.
Hyddan synes tydligt, men man får lyfta blicken rätt upp
mot himmeln för att se den — så högt sticker Signalkuppes
spets upp i det blå. Det lilla stycket från kitteldalen upp
till hyddan blir det svåraste, ty gletschern är brusten i en
lång, bred och djup rämna, som måste övergås på sviktande
snöbryggor, och det är ytterst nervspännande att stå med
repet sträckt för att taga spjärn, för den händelse att föraren
skulle halka i de steg han huggit i den blanka isen. När man
vänder sig åt öster, ser man ingenting mer än en blå himmel och
några sommarmoln, som segla fram i rymden och kasta
slagskuggor över Lombardiska slätten.
Nu ligger den lilla hyddan bara ett kyrktorns höjd över
oss. Men just för att det är så svårt att bestiga denna
sista brant lär, enligt Gilardis påstående, hälften av alla
dem, som försöka en bestigning av Monte Rosa, vända här.
Nu gäller det alltså! Föraren börjar hacka upp steg i
isväggen, vilken på avstånd ser lika brant ut som en husvägg.
Han hugger sig ej rätt upp — det vore omöjligt — utan han
hugger första trappan nästan vågrätt; så vända vi, och
nästa sicksacklinje går obetydligt högre än den
underliggande. Efter en halv timme äro vi kanske ej mer än 30
meter över det ställe, där vi började. Man lutar sig in
mot isväggen så mycket som möjligt, och man undviker att
alltför ofta se isdrivan avteckna sig mot den djupblå
himmeln, ty då ser man, att den är ungefär lodrät, och man
tycker då, att det är vanvett att försöka taga sig upp. Men
det går dock steg för steg. Det är ögonblick av den mest
nervprövande art, då föraren, uttröttad av att hugga steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
