Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41. En bestigning av Monte Rosa. Efter H. N. Pallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i den hårda isen, skall byta plats med bäraren. Då hänger
ens liv på hur pass säkert man huggit in isyxan i väggen.
Ty det är yxan man måste hänga sig fast vid, då man skall
byta plats.
Av kölden i skuggan ha händerna nästan domnat, fastän
de äro i ständigt arbete, och när vi passera några
klippblock, som sticka ut genom isväggen, är jag så frusen, att
jag ej kan klättra, utan förarna få nästan draga mig upp.
Efter två långa timmar tar branten slut, och nästan frusen
till en isbit rusar jag in genom dörren till hyddan på
toppen av Signalkuppe i Monte Rosa. Klockan är då 9 på
morgonen. För denna sista brant av ungefär 100 meter
ha vi använt två timmar.
Men vad vill detta säga! I hyddan är det ju varmt som
i ett drivhus. I solen, som flödar in genom fönstren, är det
hett som invid en kamin, och en outsägligt lycklig känsla
genomströmmar en, där man sitter och super in sol och värme
med hela sin varelse. Snart glömmer jag bort, att vi nyss
varit i 15 graders kyla.
Yi taga fram vår matsäck och lägga den i solskenet, ty allt
är genomfruset. Gilardi sätter fram på bordet en butelj formad,
rödfärgad istapp, som en gång utgjort vårt vin.
Medan frukosten tillredes, går jag ut med kameran i
handen. På verandan, som löper längs hyddan, går jag över de
smältande snödrivorna och ser i fågelperspektiv ett
alplandskap, som ligger 1,000—2,500 meter under mig. Jag vältrar
ned ett stort stenblock från kammen och följer det med ögonen,
tills det försvinner, men ser ej, var det faller — blicken når
inte så djupt ned. Sedan taga bergen slut — man får
intryck av att oändligheten utbreder sig där nere 4,550 meter
under en, där Lombardiska slätten och Apenninerna ligga
som en reliefkarta. På mer än 10 mils håll synes Milano,
och dess världsberömda dom är en vit prick däri.
Jag fortsätter lugnt runt balustraden, sedan jag tagit
ett dussin fotografier av reliefkartan nedanför, och viker av
åt den sida, som ligger i skuggan av hyddans vägg och i
vinden. Jag tappar kameran i snön, fingrarna bli
ögonblickligen ishårda och orörliga, och jag skälver som ett asplöy
15—221103. Låtébok för folkskolan. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
