Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41. En bestigning av Monte Rosa. Efter H. N. Pallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av en stark kyla, som kommer mig att tvärt kasta mig in
på solsidan igen. Där är det fortfarande varmt och skönt,
och där söker jag att fatta, vad som hänt.
Jag går in och hämtar en termometer. I solen
omedelbart invid väggen, där återstrålningen är som starkast, visar
den 28 grader varmt. Med dubbelvantar och väl
igenknäppt kavaj går jag ut i skuggan och ser, hur kvicksilvret
sjunker ned till — 16 grader. Jag upprepar experimentet
och finner, att jag ej misstagit mig: skillnaden i temperatur
är 44 grader på platser, som äro belägna blott två meter
från varandra.
Jag får dock ej länge sitta så här hopkrupen som
en katt i solskenet och stirra på den vildsköna
avgrunds-väggen. Lombardiska slätten fördunklas, Milano försvinner
— hastigt har det bildats små dunformiga moln, som tåga
i rader in mot bergen. De gå i samlade kolonner, växa
ihop och begagna sig av dalmynningarna som inkörsportar.
Och när molnbryggan väl är slagen över dalen där nere,
rör molnet på sig och tågar vidare mitt över dalen, som
blir svart av slagskuggor. Så rycka molnjättarna an i
stormkolonner mot den kilometerhöga muren. Det var inte en halv
timme för tidigt, som jag tog fotografier av den östra utsikten.
Efter halvannan timme börja känningarna av den tunna
luften att inställa sig. Min storartade aptit är försvunnen,
och när jag börjar känna kväljningar, förstår jag, att det
kan vara de första tecknen till den fruktade bergssjukan.
Bara jag tänker på den förfärliga branten hit upp, känner
jag mig matt — hellre förekomma än förekommas: klockan
11 ger jag order om uppbrott.
Nedstigningen blir något av det mest nervspännande jag
varit med om, men ett olycksfall är nu helt enkelt omöjligt,
enär alltid en av förarna står stilla, nedhuggen i isen och
beredd att taga spjärn, om vi två andra skulle falla. Men
vedermödor vänta i alla fall, när man kommer ned i den
solbelysta snön. Då sjunker man för vart steg till knäna.
Solen bränner med våldsam kraft. Ansiktet är uppsvällt
och täckt av blåsor. Man ser ryslig ut.
Efter en timmes rast i det gästvänliga Gnifetti börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
